VI BLEV EN FLOCK SOM INGEN RÅDDE PÅ

VI BLEV EN FLOCK SOM INGEN RÅDDE PÅ

Lasarkraft-wp

Redan i mammas mage kände jag mig oönskad och var säkert det med, föddes liten och klen och mådde så dåligt att man inte visste om jag skulle överleva, så det blev nöd dop och namnet jag fick det som var dagens namn i almanackan.

Jag klarade livhanken och växte till mig och som 2 åring vägde jag 25 kilo och fick åka in och” banta” ner mig på sjukhus, avsaknaden av mänsklig värme gjorde så att jag bara åt, det blev min tröst.

Jag växte upp och syskonen blev bara fler och fler och pappa och mamma drack mycket alkohol, hade fester där bråk och skrik var vardag och i detta kaos levde jag och mina syskon.

Vissa gånger släppte pappa inte in oss i lägenheten, vi fick äta middag i vindsskrubben, filmjölk och pepparkakor.

Mina föräldrar hade häftigt humör och dagligen fick man stryk, man behövde inte ha gjort något utan det räckte att man syntes, jag lärde mig att vara osynlig, hålla koll på när pappa kom hem, lyssna i brevlådan på ljud och om det var lugnt innan jag gick in.

Ingen gjorde något, skolan, sociala, samhälle, grannar eller släktingar vi växte upp i ett kaos och det enda andningshålet var att vi på sommaren blev iväg skickade som sommarbarn, en helt ny värld öppnades, mat, omvårdnad, ömhet, kärlek och lugn och ro

Helt fantastiskt men det varade bara i 6 veckor och ångesten att åka tillbaks till kaoset var stor och tung att bära för en liten pojk.

Har otroliga positiva minnen ifrån denna tid, men vid 13 års ålder blev man för stor och då blev det andra instutioner på sommaren och det var sociala som stod för dem, dem visste men gjorde inget utan bara gav och blundade.

När det var dags för skolan så kom äntligen något annat men det höll en månad och sen blev jag skickad till andra lokaler utanför skolan, där jag fick en fröken som var otroligt elak, första veckorna var jag ensam med henne och sen fylldes klassen på med andra elever som hade problem och var ut åt agerande och gapade och slogs, jag var mer inåt agerande och hade vid denna tid utvecklat PTSD och flydde från allt som var jobbigt.

Denna fröken slog oss och jag berättade det hemma och fick så mycket stryk av pappa att jag aldrig mer berättade för honom.

Varje dag gick vi till den stora skolan där matsalen låg och varje gång var det som vi var en cirkus som gick förbi, alla tittade, skrattade, suckade, gav nervärderande blickar och kallade oss för cp barn, detta pågick i 4 år och det har satt sina spår.

På mellanstadiet fick vi börja i den riktiga skolan, vi hade alla våra lektioner i samma lokal men glåporden fortsatte och haglade, våra lektioner bestod mest av att försöka lära oss plus och minus, läraren sa att det är ingen ide att lära er annat, det var även så i andra ämnen och när betygen kom och på den tiden var det 1-5, så stod det ett plus framför betygen och det betydde att vi gått i hjälpklass.

Sista året i skolan hade vi fått nog och slog tillbaka kraftig så att alla skulle fatta att nu räcker det och det blev så att när vi kom så delade människor på sig av rädsla och äntligen fick vi den respekten vi förtjänade som människor.

Vi blev en flock som ingen rodde på.

Livet rullade på och det fanns inga gränser, kriminalitet, droger och andra saker gjorde intåg.

Lika bra att köra på för kompassen bara snurrade och inget var heligt, det var ändå ingen som brydde sig om mig.

Hemma blev det värre och värre och där blev det bara jobbigt att vara, ut och vara ute med dem som jag kände brydde sig om mig.

Livet rullade på och saker blev värre och värre och helt plötsligt fick jag beskedet vid 19 år ålder ” du skall bli pappa”, det sa bara pang och jag slogs till golvet, jag grät för första gången i mitt liv och fick någon form av upplevelse, en sån känsla hade jag aldrig känt och något hände inom mig, och jag fick fram mina lyckliga år som sommarbarn och bestämde mig för att nu räcker det, jag lägger av och ger det till mitt barn jag själv aldrig fick och sen den dagen är mitt liv förändrat.

Jag började ta tag i saker och förändrade mitt liv totalt.

Jag arbetade några år, gick sen en högskoleutbildning och arbetar sen dess på en skola och har grupper, samtalsgrupper där elever som har haft det som mig lyssnar och lär, jag har också äntligen fått reda på varför jag fick gå i hjälpklass, har fått diagnos ADHD med impulsivitet, PSTD, och kontrollbehov och lite autism så äntligen förstår jag varför allt var som det var och varför allt blev som det blev.

Idag lever jag för att hjälpa andra människor som behöver och jag dömer ingen, alla är välkomna och vi tillsammans försöker hitta livets stig.

Jag hade kunnat vara någon annanstans och hade vart duktig på det och hade lyckats med det men valde en annan väg, har gjort saker jag inte är så stolt över men försöker att gottgöra dem med att hjälpa människor att se livets alla labyrinter och att kunna hitta en väg ut.

Trots att livet bestått av allt annat än kärlek så är det aldrig försent att hitta den, få den, känna den och ge den till andra och kraften i det kommer att lyfta dig till ett välmående och ge dig en vägledning i livets labyrinter.

Med respekt Mikael

Annons-sida-wp-bred