Utdrag ur "Invalido – på ett ögonblick förändrades allt"

Utdrag ur ”Invalido – på ett ögonblick förändrades allt”

”Det kliar i näsan.” Jag har precis vaknat upp och svarar på mammas fråga om hur jag mår. Jag ligger på rygg i sjukhussängen med armarna längs sidorna och känner ett lätt tryck över halsen. Det tar emot lite när jag andas och jag känner mig dåsig.

”Du måste ha den där”, svarar hon.
”De måste ha koll så att inte syrenivån i blodet blir för låg.”
Det är mörkt i rummet frånsett det dova ljuset från en liten bordslampa med röd skärm som står på ett rullbord en bit bort. Bredvid sängen står apparaten som mäter syrenivån. På dess display blinkar röda siffror till med jämna mellanrum. Värdet får inte understiga åttio, men det gör det ibland och då ljuder en larmsignal. Ögonblicket senare kommer en sköterska ut ur dunklet och är snabbt framme vid sängen. Placerar en syrgasmask över mitt ansikte och ber mig ta några djupa andetag.
Den kvalmiga sommarvärmen går inte att vädra ut och det kliar. I näsan, håret och ansiktet. Det surrar och sticker i benen. Jag är torr om läpparna och tungan klibbar fast i gommen.
”Vill du ha lite vatten?” Mammas ansikte dyker upp ovanför mig. Våra blickar möts och jag ser oron. Jag känner igen den så väl men nu finns där någonting mer. Något jag inte sett förut. En sorgsen bestämdhet som skrämmer mig. De ljusröda strimmorna i ögonvitorna skvallrar om att hon gråtit och rösten spricker när hon upprepar frågan.
”Ja” svarar jag.
”Det finns en mening med att detta har hänt, Christian.” Mammas röst har ett vädjande tonfall. Som att det inte bara är mig hon talar till. Jag ser i ögonvrån att hennes hand ligger ovanpå min, att hon kramar den hårt, men jag känner det inte. Inte på ytan men jag känner hennes kraft. Den strålar in i mig och jag ler. Vill vara stark.
När jag blundar snurrar alla nya intryck omkring. Det är som att befinna sig i en alternativ verklighet med alla dessa slangar, apparater och oroliga ansikten. Trots att jag inte kan röra mig känner jag ett märkligt lugn. Betraktar nästan avmätt det som sker runtomkring. Tänker att det som händer just nu inte är på riktigt. Att det bara är en väldigt detaljerad dröm jag snart kommer att vakna upp ifrån. Det svarta finns där nere någonstans. Jag ligger och lurar på att jag ska släppa fram det, men jag håller det borta. Är ännu inte redo att möta det. Rädd för vad det kan innehålla. Att det ska dra ned mig, sluka mig och sedan aldrig släppa taget. Utan förvarning skjuter gråten upp i halsen men jag hejdar den, trycker tillbaka den och sluter åter ögonen. Hoppas att mamma inte ska se tåren jag inte lyckas hindra från att tränga fram i ögonvrån. Måste vara stark.