TSUNAMIN TOG MIN LILLASYSTER – STYVFAR STRAFFADE MIG MED VÅLDTÄKT

TSUNAMIN TOG MIN LILLASYSTER – STYVFAR STRAFFADE MIG MED VÅLDTÄKT

Lasarkraft-wp

Tänkte berätta lite kort om vad jag hunnit med i mitt 24 åriga liv och vilken historia jag bär på. Det här går inte att föreställa sig om man inte varit med om det själv.

Det hela började i december 2004 när jag och min åkte på vår drömsemester till Khao Lak, Thailand men kom hem med en familjemedlem mindre. Min familj som då bestod utav min mamma, hennes sambo, min storebror, min storasyster, jag och min lillasyster. En resa som sedan visade sig vara en mardrömsresa då vi drabbades av tsunamin.

Min älskade lillasyster, endast 4,5 år gammal omkom i tsunamin och jag tar på mig skulden för allt eftersom jag var ensam med henne på stranden och byggde sandslott i väntan på att resten av familjen skulle ansluta till oss för ytterligare en dag i paradiset.

Det blev ingen dag i paradiset utan en dag i helvetet då tsunamin kom och sköljde över oss och spolade bort oss och jag tappade bort min lillasyster mitt bland allt vatten. Såhär i efterhand när jag ser bilder på hur det verkligen såg ut så förstår jag att jag inte kunde gjort något för att rädda henne, det var omöjligt.

Jag som var 12 år vid tillfället klarade mig någorlunda bra med en öppen fraktur på höger fot, långt öppet sår på ryggen, vätska och bös i lungorna samt skrap & skärsår över hela kroppen. Det är inte de värsta såren, de värsta såren sitter inombords och läker aldrig.

Skuldkänslor är något som jag har brottats med sedan dess. När vi väl kom hem igen endast iklädda trasiga badkläder i början på januari så fortsatte helvetet. Alla var ledsna och helt förkrossade för att min lillasyster inte var med oss hem igen, hon var helt borta, hon hittades senare drunknad. Jag var så rädd för hur mina föräldrar skulle reagera, särskilt min pappa som inte ens var med på resan, skulle han vara arg på mig för att jag tappade bort henne eller skulle han vara glad för att hans andra barn hade klarat sig eller vad skulle hända.. Den som var mest arg för allting var min mammas sambo, alltså min styvfar. Hur kunde jag tappa bort henne, jag som lovat att se efter henne tills de andra kom. Jag vet inte riktigt om han missade att det kom en 15 meter hög våg och spolade bort halva Sydostasien eller hur han kunde få det till mitt fel.

Han fortsatte att anklaga mig för allting och började tillslut att slå mig för att han var så arg på mig. Jag älskar min lillasyster och skulle aldrig låta något hända henne frivilligt. Han satte i system att misshandla mig och jag fick hela tiden hitta på nya ursäkter till mamma för var mina blåmärken kom ifrån för hon hade ingen aning om vad han höll på med och det är jag glad för. Mitt upp i allt detta kaos så får min mamma sin cancerdiagnos och hela min värld vänds upp och ner ytterligare en gång. Frågorna ekar inne i mitt huvud, ’’ ska mamma dö nu..?’’ ’’vad händer nu?’’. Mamma var till och från inlagd på sjukhuset för olika utredningar och behandlingar och jag ska säga att det var riktigt jobbigt att inte ha henne hemma efter allt som hänt. Min fina underbara mamma.

Dagen innan jag ska fylla 13 år så blir mamma sämre hemma och ambulansen får hämta henne och hon blir inlagd mot sin vilja eftersom hon vill vara hemma när jag fyller år men för henens eget bästa så är det kanske bättre att hon stannar så att hon blir bättre.

Min 13 års dag är nog den värsta dagen i hela mitt liv.

Nu räckte det inte med slagen som min styvfar har gett mig utan nu gav han sig även på mig och våldtog mig. Ska man verkligen behöva vara med om något sådant på sin 13 års dag med sin egen styvfar?? Jag visste inte vad jag skulle göra, jag fick stränga order om att hålla käften för annars skulle jag råka illa ut och splittra familjen, å det ville jag väl inte..? Nej såklart jag inte ville..

Detta fortsatte tillsammans med alla slag och alla ord han kallade mig. Stundtals mådde jag så dåligt att jag inte fann någon anledning alls att leva. Mamma blev bara sämre och sämre i sin sjukdom och 2006 när jag endast var 14 år gammal så avlider hon till följd av sin sjukdom. Inte ens på dagen för min mammas begravning låter han mig vara i fred. Jävla äckelgubbe. Han skrämde skiten ur mig så att jag aldrig vågade berätta för någon om detta han utsatte mig för. Skolan reagerade på alla mina blåmärken och gjorde en orosanmälan till socialen. De gjorde hembesök och jag hade fått klara instruktioner om vad jag skulle säga till de och hade många förklaringar till alla mina blåmärken, allt från att jag ramlat till att jag vart med kompisar i stallet. Det gjorde så ont att ljuga men jag kände ändå att jag var tvungen för jag vågade inte annat. Jag förstod inte riktigt att det var fel det han utsatte mig för. Utredning efter utredning lades ner eftersom jag blånekade till att han skulle ha gjort något och att jag hade det bra hemma. Kuratorn på skolan försökte få kontakt med mig men jag vägrade eftersom att jag var rädd att min fasad jag byggt upp skulle rasa då och att jag berättade trots att jag inte skulle.

Ett par år senare så flyttade jag därifrån, äntligen. Jag vågade fortfarande inte berätta för någon vad jag varit med om, ingen visste om hur jävligt jag hade haft det hemma under de åren. Det var först i somras som jag berättade för första gången för en underbar vän som jag lärt känna. Hon är mycket äldre än mig, skulle kunna vara min mamma i ålder men är verkligen hur underbar som helst. Hon trodde inte sina öron när jag berättade vad jag vart med om, det hade väl inte jag heller gjort om någon berättat något sådant för mig.

Jag har ju under alla år valt att hålla tyst och inte anmäla men hon fick mig att tänka om och faktiskt anmäla honom trots att det gått så pass lång tid. En riktig revansch mot honom. De plockade in honom på förhör där han bara satt och skrattade och skakade på huvudet och de höll honom häktad under tiden tills han under ett obevakat ögonblick lyckas smita. Polisen var oroliga att han skulle skada mig så jag hamnade på skyddad adress och hade bevakning utanför och hela kittet. Dagen efter hittar de honom hängd i skogen med ett brev som han skrivit där han tar på sig skulden för allt och att han inte klarade av att leva när sanningen uppdagades och så erkände han att han faktiskt varit på och kladdat på min lillasyster också. Mådde illa när jag fick läsa det brevet. Det var inget jag hade velat veta. Allt som han gjorde mot mig var för att straffa mig för att jag tappade bort min lillasyster i Thailand och lät henne dö där ensam.

Jag har äntligen kunna prata om detta och går nu hos en underbar person och pratar en gång i månaden och jag måste säga att jag ångrar att jag inte gjort det tidigare. Med så mycket skit i bagaget som jag har så hade jag behövt börja reda ut detta mycket tidigare men jag har inte orkat.

Jag har i vissa lägen suttit och väntat på att tåget ska komma bara för att få ett slut på allting, jag har haft sån jävla panik vissa dagar att jag inte vet vart jag ska ta vägen.

Men det vänder och i nuläget så mår jag ändå skapligt även fast det naturligtvis svänger och jag har mina deppdagar jag också.

Det var allt från lilla mig.