TILLGÄNGLIGHET HANDLAR OCKSÅ OM ATTITYD

TILLGÄNGLIGHET HANDLAR OCKSÅ OM ATTITYD

Emma fick en spa-helg av mig i födelsedags-present, så denna helgen har vi spenderat på Varbergs Kurortshotell. Ett ställe jag varmt rekommenderar för de som är ute efter god mat i en mysig och avslappnad atmosfär precis granne med havet. När vi igår gled in på parkeringen dök det upp en skylt som fick mig att minnas en händelse för några år sedan

Jag och Emma hade varit med Martin och Sandra i Falkenberg en helg och bott på Strandhotellet där. På vägen hem skulle vi hämta upp deras son som bott med sina farföräldrar på Apelvikens camping, i Varberg, en vecka. Väl där tog vi en promenad i omgivningarna. Utanför kurortshotellet delade vi på oss. Jag hade fått syn på en skylt det stod Varbergs handikappbad på, och blivit lite nyfiken eftersom jag aldrig varit på ett sådant någon gång. Kalle, Martins pappa, följde med mig ned på bryggan där det satt en anordning för att lyfta rörelsehindrade i vattnet. På väg ned passerar vi en man som på lite avstånd följer efter oss. När vi står där nere och diskuterar hur liften fungerar, kommer mannen fram och ställer sig tyst bredvid oss. Mitt i ett samtal avbryts vi av att han ställer en fråga till Kalle.

”Vill han bada?”

Vi tystnar och tittar båda förvånat på honom.

”Jo, jag jobbar här nere och om han vill bada så kan du säga till mig”, fortsätter han och tittar menande på Kalle.

Stum av förvåning kan jag bara stirra på honom. Den pinsamma tystnaden bryts av Kalle som vänligt förklarar att om vi behöver hjälp så säger vi till. När han lämnat oss blir vi stående kvar och chocken övergår i ilska. Jag är så förbannad att jag känner tårar tränga fram i ögonvrån men säger inget till Kalle eftersom jag ser att han inte riktigt vet hur han skall hantera situationen.

 

På väg tillbaka har jag samlat mig och när jag får syn på mannen igen tänker jag att nu jävlar. Med ett brett leende närmar jag mig honom och lite i förbigående frågar jag vad det var som hände där nere förut.

”Vadå hände”, svarar han och ler tillbaka. ”Det var väl inget som hände.”

”Brukar du prata över huvudet på folk”, frågar jag fortfarande leende.

Leendet blir till en grimas och han börjar skruva på sig lite generat.

”Jag tänkte att…”.

”Vad i hela friden var det som fick dig att tro att jag inte kunde besvara din fråga själv”, avbryter jag honom.

”Inget”, svarar han lite trumpet.

”Och ändå väljer du att fråga personen bredvid mig vad jag vill?”

”Mmm, det blev visst lite fel där”, säger han nu helt illröd i ansiktet.

Eftersom jag känner att jag är på väg att tappa behärskningen fullständigt, beslutar jag mig för att rulla därifrån.

 

Det är sällan jag råkar ut för sådana här situationer men tyvärr förekommer det. Dessutom är det där man minst förväntar sig det. Jag har stött på både läkare och folk inom handikappomsorgen som betett sig på liknande sätt. Nästan aldrig ”normala” människor. Hur är det möjligt?

 

Jag har tidigare skrivit om den bristande tillgängligheten på våra tåg. Tillgänglighet är inte bara fysiskt betingad. Det handlar lika mycket om attityd. Även om jag vet att det finns en lift som sänker ned mig i havet på det där stället, skulle jag aldrig åka dit ändå. Hans attityd har gjort det otillgängligt.

kraftfulla