STALKER – HAN SÄGER ATT JAG ÄR HANS FRAMTIDA FRU

STALKER – HAN SÄGER ATT JAG ÄR HANS FRAMTIDA FRU

Lasarkraft-wp

Vill börja med att säga att jag är väldigt imponerad av er alla, som vågar dela med er av er kraft och vad ni varit med om. Tänkte även dela med mig av min.

Jag har alltid hatat konflikter, alltid berättar allt för mina föräldrar. Har alltid haft, vad jag förstått nu, ångest över om de är något jag döljer eller inte trivs med.

Min historia börjar på den tiden jag gick i högstadiet. Jag hade min bästa vän, och en annan tjej i klassen som brukade umgås med oss, hon hade ingen annan. Jag tyckte synd om henne, och tyckte att hon kunde få vara med oss. Min bästa vän höll inte med, men till slut, efter massa tjat från min sida, gick hon med på att låta den andra tjejen vara med oss. Allting var bra.

Allt förändrades efter jullovet i nian. De vände sig plötsligt emot mig. Tydligen så hade de hittar varandra, och jag var inte längre välkommen där. De slutade prata med mig, och ifall jag försökte starta en konversation gick jag bara kalla blickar och suckar tillbaka. Att bli sviken av sin bästa vän gjorde ont, men att bli sviken av den andra tjejen var inte lättare. Hon hade haft en jobbig familjesituation, och jag hade stöttat henne och hon hade följt med mig och min familj på semester. Tydligen betydde det ingenting, för hon sa att jag inte brydde mig om henne alls…

Sista tiden i högstadiet var jobbig, men blev ändå lättare när jag märkte att hela klassen stod på min sida och stöttade mig.

Gymnasiet började, och jag hamnade i en jättebra klass. Träffade jättebra vänner, såg fram emot skolan igen. Skolåret gick, sommaren likaså. Hösten kom igen, och den var allt annat än bra. Min dåvarande pojkvän lämnade mig, med orden ”det funkar inte att vara tillsammans med någon i samma klass”. Det gjorde det tydligen, eftersom han blev tillsammans med en av mina bästa kompisar någon månad senare. Kände mig otroligt sviken, då de båda förnekade detta in i det sista. ”Skulle aldrig göra så emot dig”, ”sluta vara så nära honom, ditt ex blir ledsen”. Hon visade sitt rätta jag, och likaså han. Men de förtjänar varandra, de har samma värderingar.

Mitt i allt detta hittade jag min nuvarande pojkvän. En helt underbar människa, som hade varit en av mina bästa vänner under gymnasietiden. Efter en underbar sommar var det dags för ytterligare en höst, närmare bestämt den sista på gymnasiet.

Allt var perfekt. Tills en dag, då jag tog bilen till busshållplatsen och satt och väntade på bussen. En man kommer fram, går två varv runt bilen och sen knackar på fönstret.

9 timmar senare när jag kommer tillbaka med pojkvän och en kompis, är mannen kvar. Mannen berättar för mig att min pappa har lovat att vi ska gifta oss. För tydlighetens skull vill jag bara påpeka att varken jag, eller min pappa, någonsin sett denna mannen tidigare.

Efter denna dagen stod mannen och väntade på mig vid busshållplatsen. En gång, eller ja, sista gången jag åkte buss, följde han med in på bussen, ut igen när jag och min pojkvän klev av direkt, och sedan tillbaka mot bussen igen efter vi gått iväg några meter för att ringa min mormor och morfar. Mannen påpekar igen att han och jag ska gifta och att han älskar mig och att jag är hans framtida fru.

Efter detta blir det värre, jag vågar inte åka buss, och med hjälp av busschaufförer får vi reda på att mannen säger att han väntar där på sitt livs kärlek, dvs han väntar på mig.

Efter riktigt bra kontakt med polisen togs detta upp riktigt snabbt, och dagen mannen skulle få reda på att han fått kontaktförbud vad han försvunnen. Dagen efter hittade min kusins pojkvän mannen på parkeringen utanför min skola, som för övrigt är 4 mil ifrån hållplatsen. Då kunde polisen hämta honom och förklara hur läget ligger till. När jag senare den dagen gick ut till min bil satt det 2 A4 papper som han satt dit, med kärleksförklaring bland annat. Av alla parkeringar som finns i en stad, hittar han parkeringen där min bil stod. Av alla hundra bilar på parkeringen, så hittar han min bil.

Väntar just nu på beslut ifrån åklagare, och vill inget annat än att ha tillbaka friheten att våga röra sig fritt, åka buss och sluta ha extra koll på alla människor jag möter eller som går bakom mig.

Allt detta har gjort att jag inte vågar gå ut själv. Vet om att mannen ofta befinner sig i det samhället där jag bor, och han har även sagt att han bor där. Ångesten och panikångestattackerna jag nästan helt blev av med har kommit tillbaka igen. Jag sover väldigt dåligt, och har ofta mardrömmar.

Jag vet att jag är stark, jag har kraften. Men jag hade ändå aldrig klarat det utan allt det stöd och den fantastiska hjälpen jag får ifrån min familj, och mina vänner. Jag är trött, och jag orkar inte mycket mer nu. Man blir stark av motgångar, även om de lämnar stora sår som är svåra att läka. Man lär sig alltid något nytt, man får erfarenhet att klara av nya utmaningar.