RELIGIONENS BOJOR KASTADE MIG I FAMNEN PÅ DÅLIGA MÄN

RELIGIONENS BOJOR KASTADE MIG I FAMNEN PÅ DÅLIGA MÄN

Lasarkraft-wp

Jag föddes på 60- talet i en kärlekslös och djupt religiös familj med regler och konsekvenser för allt och då menar jag verkligen allt. Mamma var en motvillig hemmafru, kall och oförmögen att bygga relationer och att ha ett socialt fungerande liv. Pappa var en hårt arbetande egenföretagare med flera ideella uppdrag. Jag såg honom sällan. Han var en doft av sågspån och rakvatten som flög förbi. Första gången han såg mig i ögonen minns jag väl pga hans ovanliga ögon, jag hajade till. Då var jag 35- 40. Mamma såg jag desto mer av. Båda var vackra, skötsamma och oklanderliga samhällsmedborgare med snygga kläder, blank bil och välvårdad trädgård.

När jag var 18 månader föddes mitt första syskon (av tre) och jag blev mammas högra hand. Mina behov, känslor eller önskemål efterfrågades aldrig. Jag brukar tänka att jag fick bli stor där och då. Under åren som följde ledde inget jag gjorde eller sa till beröm, kramar eller uppmuntran. Jag har inga minnen av omtanke, bekräftelse, eller beröring. Fast jag nu i efterhand kan se att jag var både snäll, charmig och duktig på mycket. Kanske till och med söt, av foton att döma. Själv kände jag det tyvärr aldrig så. Det jag som bäst kunde hoppas på var att slippa ”onda ögat”, dvs mammas missnöje. Hon praktiserade ”skräckvälde”, med hjälp av Gud och församlingens pastor. Jag var konstant rädd, vaknade i skräck varje morgon för att Jesus skulle ha hämtat alla utom mig.

Ljuspunkter fanns i form av snälla mattanter i skolan, en vänlig bibliotekarie och en äldre man i församlingen som höll min hand två sekunder extra i sina stora varma, när vi på traditionsenligt sätt skakade hand och hälsade i kyrkan. Jag blir fortfarande tårögd av minnet.

Jag fick inte ha några vänner men dristade mig till att odla kontakten med en flicka som bodde nära och en annan, i församlingen. Hade jag stoppats hade familjefasaden spruckit och det gick ju inte an. Radio, TV, godis, långbyxor, skratt, smink, bio, tidningar och böcker (förutom bibeln) med mera var förbjudet. Listan över syndiga och förbjudna saker var lång. Djupt inom mig visste jag att jag var tvungen att ta mig därifrån. Det var svårt men inte omöjligt och när jag var 16 flyttade jag till närmaste stad, utbildade mig och skaffade jobb. Jag kunde inte anförtro mig åt någon, risken var alltför stor att informationen skulle läcka till mina ”goda, kristna, skötsamma” föräldrar. Jag mår fortfarande illa vid tanken på hur det kunde ha blivit för mig då.

När jag var 18 mötte jag mannen som skulle bli pappa till mina två barn. Han var 24 år äldre, tung alkohol- och tablettmissbrukare och diagnostiserad psykopat. Efter att ha lämnat familj, församling och hembygd och landat i en för mig totalt främmande värld där jag med nöd och näppe klarade mig, hade jag inte mycket till socialt liv. Det lilla jag hade försvann nu som löv i höstvind. Poff, borta!

Mannen ifråga upplevde jag som ett under av ömhet och omtanke jämfört med vad jag var van vid. Jag blev för honom ett ganska lättfångat och fogligt ”byte”. Relationen kulminerade 7 år senare då jag tog barnen med mig och ”rymde” från honom. I ca 20 år därefter levde jag med ögon i nacken. Han lovade att göra mitt liv till ett helvete, ett av få löften han faktiskt höll. Min smala lycka var att flaskan var intressantare än jag, annars hade jag nog inte levt idag. Nu gör jag det. Och han är död, sedan två månader.

Ungefär ett halvår efter skilsmässan mötte jag en bekant från förr. Han levererade rosor och dikter vid min dörr plus ringde och dök upp både nu och då, vilket var fullständigt oemotståndligt för mig som aldrig fått någon positiv uppmärksamhet. Han ansågs vara stilig, i lämplig ålder, tillhörde samma samfund som mina föräldrar och (!) mamma godkände honom. Det här var stort. Där jag kommer ifrån har man inte sex före äktenskapet, har man det måste man gifta sig, att skilja sig finns inte på kartan och att ha en andra relation såvida ens partner inte har dött är helt uteslutet. På något sätt lyckades jag intala mig att livet hade givit mig en andra chans.

Det är ingen överdrift att säga att han inte var bra för mig. När jag efter 6 år med hjälp av mina sista krafter lämnade honom var mitt känsloliv totalt söndersmulat. Jag ägde inte en millimeter av min kropp, mycket mindre mina tankar eller känslor. Några år därefter gjorde kropp och själ gemensam sak och tog ”time out”, vilket så småningom ledde fram till en förtidspension på 50 procent. Den har jag fortfarande och det känns rätt och bra.

Jag har alltid varit en ”survivor”. Jag har tagit mig fram. Jag har gått i terapi (många timmar och olika sorter), läst oändligt antal självhjälpsböcker, motionerat, tagit hand om mina barn (med glädje!), engagerat mig i föreningsliv, skrivit dagbok och dikter, ordnat fester, spelat pajas, agerat ”hobbyterapeut” åt många, skrivit böcker, sjungit i kör och på egen hand, dansat mer än de flesta, pluggat på komvux och på högskola (i omgångar) och snirklat mig fram genom arbetsliv och vänskapsrelationer osv osv.

Idag är jag såååå slut, alldeles utmattad faktiskt. Jag är stolt över mycket, framför allt över mina barn som är vuxna, kloka och stabila. Jag har dessutom lyckan att vara mormor, livets efterrätt indeed ♡. Jag har ett meningsfullt arbete men drömmer samtidigt om att skapa något eget med större frihet och mera pengar. Jag har varit fattig sååå länge. OCH så vill jag bidra till…. en bättre värld, till fokusskifte och seriösa funderingar runt vad som är viktigt på riktigt.

Allra allra mest drömmer jag om kärlek, värme och tillhörighet. En man att dela livet med, en familj med plats för mig. På riktigt. Att jag fortfarande efter alla dessa år inte har lyckats hitta rätt i kärleksdjungeln gör mig ledsen. Händelser i mitt liv under hösten 2015 har ställt saker och ting på sin spets på mer än ett sätt. I nöden prövas vännen osv, ensamheten känns allt tyngre att uthärda. Ett par positiva överraskningar har jag i ärlighetens namn också fått och dem sparar jag som små skatter i mitt hjärta 🙂

Det var inte lätt  att sammanfatta ett halvt liv såhär på några rader… jag hoppas att jag har lyckats hyfsat utan att ”platta till” det alltför mycket. Jag hoppas nämligen också på att  beröra OCH ge hopp.

Den som vill får väldans hålla tummarna för att min ”andra halvlek” bjuder på stora doser solsken, pengar, medvind och KÄRLEK. Jag lovar att jag kommer bära sådan ”framgång” med både värdighet och ödmjukhet 😉

Tack för örat!

Varma hälsningar

Yvonne Kjellsson