RÄTTSLÖS, SKYDDSLÖS & SNART HEMLÖS

RÄTTSLÖS, SKYDDSLÖS & SNART HEMLÖS

Lasarkraft-wp

Det är omöjligt att du är så där positiv som du är! Fattar du inte att du borde minst sagt hängt dig för länge sen med tanke på allt vad du varit med om!!

Det var ord jag fick höra för ett antal år sedan av en bitter och destruktiv människa.. Efter det har jag varit med om ännu mer som nästintill förintade mig, mitt jag. Jag levde under många år i ett destruktivt förhållande av värsta slag. Lyckade bryta mig ur dock. Efterräkningarna är dock svåra med bland annat skulder som följd men jag kan säga att jag är inte bara positiv utan även lycklig idag trots att omständigheterna runt mig fortfarande är minst sagt omänskliga. Vänta så ska jag förklara..

Igår startades en tråd på Gnesta tillsammans som handlar om att denna kommun inte har tak över huvudet garanti och trådskaparen hade reagerat på att en fembarnsfamilj hotas av att bli hemlösa.. Jag följer tråden med stort intresse däremot vågar jag inte kommentera i den då det lika gärna kunnat handla om mig och mina barn. Till min glädje ser jag att byborna reagerar och lämnar in medborgarförslag om tak över huvudet garanti. Jag är mycket tacksam mot dem fast jag mycket väl vet att den garantin inte är något att förlita sig på. Jag har levt utan grundtrygghet i många år nu.. Den ena korta lösningen efter den andra har kantat vår väg. Nu lever vi med vetskapen att vi kan bli hemlösa precis när som helst. Jag skyddar mina barn från detta så gott det går men de vet.. De har länge vägrat att knyta an till vänner osv för vad är det för ide? Det gör ont att gång på gång lämna sina vänner så det är bättre att inte ha några har de tyckt. Nu har jag lyckats få dem att inse att inget är värre än att ta ut den rädslan i förskott så de har vågat. De är glada, de mår bra. Eller de kan iaf låtsas att göra det för det är väl självklart att de vet och bär med sig vår situation.

I julas var det nära att vi blev hemlösa igen.. när vännerna såg fram emot julen låg min då 11åring i mitt knä, grät och sa:
- Jag orkar inte en gång till mamma..

Den gången slapp vi undan..

Själv fick jag i månader därefter kämpa för att överhuvudtaget orka kliva upp på morgnarna, fullständigt utbränd, sönderstressad och utan förmåga att se ljust på tillvaron. Jag tillät mig att må dåligt medan barnen var i skolan. Jag kunde inte längre skjuta ifrån mig vår situation utan den hängde framför ansiktet precis hela tiden. Förr kunde jag skjuta undan den och jobba iallafall. Nu blev det omöjligt. Vet ni hur svårt det är att planera sin arbetsvecka när du inte vet om du har ett hem att gå ifrån nästa morgon? Jag tappade allt. Min positivitet. Min styrka att kunna känna lycka i stunden oavsett hur den stunden ser ut.

Nu är jag dock tillbaks på banan. Positiv. Lycklig. Jag hjälper andra hitta sitt inre, hitta till att kunna känna lycka. Jag hjälper andra att lämna destruktiva förhållanden. Det om nåt ger kraft. Kraft till att orka.

Jag vågar inte hoppas på att det blir tak över huvudet garanti i denna kommun. Jag vågar heller inte hoppas på att om det blir – att det skulle hjälpa mig. Har varit hemlös i en annan kommun som har den och där fått höra att den gäller inte mig. Fått höra att barnen kan de placera medans jag tar mig på fötter (när man levt som jag i åratal vet man att det inte går) Och detta sa de när jag verkligen hade rämnat totalt – var nära att inte orka mer. Regelrätt har de utövat känslomässig utpressning på mig genom barnen så att man hjälpligt löst sin situation själv.. Några månader åt gången med slitsamma flyttar som följd. Jag har dock alltid haft tur i mina svåraste stunder – alltid har människor dykt upp i mitt liv i just rätt stund som genom en högre makt och gett mig stöd, kraft att orka vidare. Därför vänder jag heller aldrig ryggen till en medmänniska i nöd.

Ekonomin är i botten. Jag vill inget hellre än att kunna arbeta, ordna skuldsanering osv men livssituationen är helt enkelt omänsklig. Jag förstår inte hur det kan komma sig att min enorma inre stress inte gett mig minst en stroke ännu? Jag är bara tacksam att jag klarat mig. Jag är inte ensam om att leva i denna situation – bara i min kommun är vi flera. En del redan vräkta andra på väg till att bli det och flera som är livrädda att bli upptäckta. Jag vågar inte ens be om hjälp då det finns människor som inte tvekar att anmäla såna som mig till bostadsbolagen och det räcker med att en människa som är ’fel’ hör talas om oss. Jag vågar inte gå till tidningarna fast jag gärna vill ifall någon förstår vem jag är. Jag vågar absolut inte be om hjälp av tex Giving People då risken finns att fel människa får reda på för mkt. Men det är viktigt att människor får kännedom om hur vissa av oss har det här i Sverige. Rättslös och skyddslös. Därför vågar jag mig på att berätta delar av min historia via Christian – om han vill.