PSYKISKT MISSHANDLAD – MEN JAG ÄR FAKTISKT GANSKA FANTASTISK!

PSYKISKT MISSHANDLAD – MEN JAG ÄR FAKTISKT GANSKA FANTASTISK!

Lasarkraft-wp

Året är 2012, sommaren närmar sig och jag uttrycker följande till den personen jag då delar mitt liv med, min dåvarande man: Om två veckor blir jag 30, visst jag har inga barn (vilket i många år varit en stor önskan) men jag har i alla fall ett hus och jag är gift, något bra har man ju gjort.

Min 30-årsdag kom, alltså två veckor senare och mitt liv var i spillror. Min man hade bedragit mig och vi skulle skiljas, jag skulle flytta ut från vad som var en stor trygghet för mig, vårt hus och vårt äktenskap. Det närmsta året eller egentligen de närmsta två åren kan jag nu i efterhand säga var de värsta men också bästa åren i mitt liv.

Det var först när jag kom därifrån som jag faktiskt på riktigt insåg att jag inte riktigt fanns kvar, jag hade under de här åren sakta och försiktigt försvunnit och kvar fanns endast en person utan egentligen egna tankar eller känslor, jag levde egentligen bara genom min man och allt gick åt helvete.

Allt jag gjorde var fel, jag tassade på tå kring honom, i mitt egna hem, för att slippa höra hur värdelös jag var, jag hade en längtan efter att någon skulle kunna tala om för mig att jag var bra på något, men det existerade inte. Att vara omtyckt, älskad och uppskattat för den man var och inte för den som den andra personen ville att man skulle vara.

När jag flyttade och efter flera år blev själv så var jag som en rädd liten fågelunge, jag levde på ett sätt där jag hela tiden väntade på att människor i min omgivning hela tiden skulle tala om för mig vad jag skulle göra då ju detta var enda sättet för mig att klara av något alls, då mina egna ideer och tankar inte ens fanns kvar längre. Kunde jag inte ena åka till affären och handla mat utan att det blev fel hur skulle jag då klara mig själv?

Jag levde länge i ett förhållande där man kan säga att psykisk misshandel var en del av vardagen, det var mitt liv. Mycket lindrigare än vad många andra genomlider men min enda sanning.

Det tog lång tid att komma tillbaka, att inte bara svansa efter andra utan faktiskt våga och vilja vara sig själv inför vem det nu må vara. Har jag svårt att lita på människor idag?

Ja, till viss del, men ändå inte. Mannen jag idag lever ett särboförhållande med har fått ta mycket, när bägaren runnit över och tårarna varit ett faktum, han har suttit där och lyssnat men framförallt visat i handling att jag betyder något och det är fint.

När han säger att jag är fin eller ger mig någon form av komplimang har jag oftast otroligt svårt att ta det till mig, men när han ler och påminner mig om att han faktiskt tycker som han vill, precis som jag då ler även jag.

Det har tagit timmar, månader och år av rehabilitering på olika sätt. Samtalsterapi, läkarbesök, inlåsning i mitt egna hem med neddragna persienner och otaliga samtal med min bästa vän för att jag ska komma tillbaka men idag är jag trots allt starkare än någonsin och trots den svåra tiden så har jag lärt mig otroligt mycket.

Idag är jag medveten om vem JAG är, och vet ni?

Jag är faktiskt ganska fantastisk!

Annons-sida-wp-bred