PSYKISK OHÄLSA – SNÄLLA, LÅT MIG DÖ.

PSYKISK OHÄLSA – SNÄLLA, LÅT MIG DÖ.

Lasarkraft-wp

Kroppen orkade inte mer, den skrek, skakade och spjärnade emot. Svetten strömmade över mig, hjärnan kokade och hjärtat slog så hårt att det kändes som om bröstet skulle sprängas. Tankarna flög snabbare och snabbare genom huvudet som i den starkaste tornado, den ena mer destruktiv än den andra. Det var som att försöka styra en roddbåt över ett stormande hav. Jag försökte riva, slita, klösa mig ut ur mig själv, vad som helst för att komma undan, för att komma bort. Men allt jag klarade av var att ligga där och krampaktigt hålla om mig själv medan världen utanför snurrade okontrollerat. Jag dör nu, tänkte jag, jag klarar inte mer. Snälla låt mig dö.

Efter tre dygn av ångest, längst ner på botten av mig själv.

Det finns så mycket okunskap där ute om vad psykisk ohälsa egentligen innebär. Samtidigt är det svårt att förklara för någon som själv inte varit där, hur det känns när kroppen bara lägger av.

När jag var längst där nere i gropen betydde ingenting någonting längre. Allt jag en gång älskat, familj, vänner eller partner, allt jag tyckte om att göra, att se, att uppleva, var bara en grå dimma någonstans långt där borta. Jag visste att det fanns där, att jag en gång tyckte så och att jag skulle göra vad som helst för att tycka så igen men det enda jag kände var bara en tomhet som sträckte ut sig så långt åt alla håll att jag inte såg någonting annat.

Att i det läget försöka ta sig bort från allt det dåliga när alla inre dörrar är låsta och nyckeln ut finns längst ner i ett bottenlöst hål fyllt av lera, är inte lätt. Men någonstans måste man börja och som alltid i livet handlar det om att välja.

För egen del blev valet egentligen ganska enkelt, för jag gjorde det inte själv. Jag hamnade i en situation där jag bokstavligen lät slumpen bestämma om jag skulle leva eller dö. Efteråt insåg jag att det bara fanns en väg kvar att gå. Och om jag nu ändå skulle fortsätta leva det här livet, så skulle jag ta mig fan göra det bästa jag kunde för att må bra igen. Kosta vad det kosta ville.

När jag började min klättring tillbaka upp igen, visste jag redan vad jag behövde göra för att må bra. Jag förstod bara inte HUR jag skulle göra. För varje gång jag försökte göra som jag tänkt, stormade tankarna min hjärna och kastade tillbaka mig ner i hålet igen.

I förlängningen handlade det om att försöka hitta tillbaka till en version av mig själv utan de där dåliga sidorna. Jag behövde rannsaka mitt inre och leta efter de saker som jag faktiskt mådde bra av och ta tillvara på dem.

Det låter som en sådan enkel sak att göra men just då, längst där nere i mörkret var det utan jämförelse det svåraste jag någonsin stått inför. Det var kallt, rått och skitigt och hur jag än vände och vred på det fick jag skrapsår och blåmärken hela vägen upp till plan mark igen.

Den här processen tog tid och var otroligt jobbig. Samtidigt är jag väldigt tacksam över det jag lärt mig på vägen. För den kunskap och styrka man samlar på sig under resan går inte att lära sig någon annanstans.

Jag tycker det här är viktigt att förstå, både för de som själva mår dåligt men även för alla andra som inte vet hur det är men kanske har vänner, bekanta eller familj som mår dåligt. För går man omkring för länge med överfylld ryggsäck utan att man riktigt förstår varför, hinner man kanske inte se varningssignalerna i tid och helt plötsligt sitter man där på botten i leran och undrar vad det var som hände.

Det är därför det är så viktigt att fånga upp det dåliga måendet så tidigt som möjligt och inte vara rädd för att be om hjälp.

Livet är förbannat jobbigt ibland men det kan också vara vackert och underbart. Och det är viktigt att komma ihåg att även om vägen tillbaka kan vara lång och smärtsam, går det att hitta tillbaka till sig själv. Hur jobbigt allt än känns just nu.

Det gäller bara att aldrig, aldrig ge upp.

/Daniel Sandegren