PSYKISK MISSHANDEL AV ETT BARN

PSYKISK MISSHANDEL AV ETT BARN

Lasarkraft-wp

För drygt ett år sedan bröt jag mig loss från ett liv präglat av psykisk misshandel.

Jag var 12 år när det började. Jag kunde inte bo kvar hos min mamma på grund av hennes sjukdom, bipolär sjukdom. En ständig bergochdalbana mellan botten och toppen. En helt fantastiskt fin mamma, men som inte riktigt orkade hela tiden. Jag fick flytta till min pappa.

Min pappa hade inte varit så värst närvarande under tiden jag bodde hos mamma. Pappa hade dessutom träffat en ny tjej, en femton år yngre tjej. Till en början tyckte jag om henne eftersom hon var rätt ung och då verkade tycka om att leka och vara med mig, men när jag senare fick flytta hem till pappa och hans tjej blev allt förändrat. Tjejen, som innan inte hade vågat säga till om så mycket, tog nu allt större ansvar för hemmet och för vad jag skulle göra och inte.

En vardaglig nervositet för att göra fel, ständigt tassandes för att inte trampa på fel tår. Man sökte automatiskt av omgivningen för att kunna läsa av vilket humör hon var på.

Det var hon som behandlade oss som skit, mig och min fyra år yngre bror. Hon tryckte ner oss och fortsatte när vi redan nått botten. Hon bröt ner oss totalt, vi var två trasiga själar. Dessutom var vi slavar i vårt eget hem. Man ska absolut hjälpas åt, men när det går till överdrift är det inte okej. Pappa var också delaktig genom att inte säga ifrån. Han såg och hörde allt som hände men vände ändå ryggen till. Jag vet ärligt talat inte om man kan förlåta något sådant. Han var den enda som visste hur situationen såg ut och skulle funnits där för oss och skulle försvarat oss, sina två försvarslösa barn. Det var svårt att inse hur illa det verkligen var, men så här i efterhand förstår jag att det handlade om psykisk misshandel. Ingen ska behöva uppleva det.

För mig är det helt otroligt hur en människa kan vara så elak och behandla andra människor så illa. För min del var det nog min ålder som fick mig att bryta mig loss. Jag blev ju äldre och började inse att det faktiskt fanns en väg ut till friheten. Jag kände även att jag behövde göra detta för min älskade lillebror. Den 10/12 2014 flydde vi. Det var inget som var planerat, glaset hade helt enkelt runnit över, man orkar inte ta hur mycket skit som helst. När jag för första och sista gången skadade mig själv förstod jag att det inte var hållbart. Nu är jag snart 18 och hur jobbig det än var den tiden så vet jag att det var ett nödvändigt beslut. Det jobbigaste var nog att behöva lämna en tvåårig halvbror där, jag vill inte att han ska ha det så som vi hade det men samtidigt vet jag att han har det bättre än oss. Han är ju trots allt min pappas frus biologiska son. Men saknaden är stor.

Detta har varit ett år med blandade känslor. Man tänker väldigt mycket på allt och det kan vara ledsamt och såklart dyker ilskan upp, men även fast det ibland är svårt försöker jag tänka på det positiva. Nu bor jag och min bror i ett familjehem. Vår familjehemspappa är bäst, jag kunde inte ens drömma om att det skulle bli så bra, att vi skulle hamna i ett så fantastiskt hem. Jag och min bror har en relation som nog inte många har, vi har stöttat varandra genom allt och det har gjort oss så tajta som syskon. Han betyder oerhört mycket för mig. Vi hälsar på vår mamma regelbundet.

Vi har inte haft någon kontakt med varken vår pappa, hans numera fru eller vår halvbror.

Livet har verkligen tagit en ordentlig vändning. Det är många som har det svårt, men förhoppningsvis blir det bättre med tiden. Det låter så tråkigt när man säger så, men för min del blev det verklighet. Det är viktigt att prata. Vi gjorde aldrig det, vi vågade inte, därför visste ingen hur vi hade det hemma. Hade vi berättat hade vi kanske kommit därifån mycket tidigare, men vi var ju inte så gamla då. Nu känner jag att jag är väldigt mogen för min ålder eftersom jag fått ta ett så stort ansvar genom åren.

Det viktiga är att fortsätta kämpa och inte ge upp. Det finns ett ljus i tunneln. En annan viktig sak är att man själv inte ska behandla andra illa bara för att man själv blivit illa behandlad. Man är bättre än så!

”success is the best revenge”.

Madde