Prosit

Prosit

Jag har varit rejält förkyld i ett par veckor och skulle bara förklara för dem varför min röst var lite svajig när minnesbilden, på ren improvisation, ramlade ut ur munnen. Kanske inte helt rätt läge att dra den inför 180 nya ansikten på en föreläsning men lyckligtvis var det ett glatt gäng jag stod inför.

19 år gammal satt jag, ordentligt förkyld och snorig, och kollade på en innebandymatch i en idrottshall med min väldigt nya flickvän. Som vanligt hade jag de rätta kläderna på mig. Min rödbruna duffel, inköpt på en resa till London. Replayjeansen som låg perfekt över mina Björn Borg-skor och mittbenan, den o så viktiga mittbenan, härligt uppfönad till perfektion. Stolt som en tupp satt jag där och bara njöt över hur rätt allting kändes.

Jag hade träffat hennes pappa förut men då inte i egenskap av pojkvän, så när han nu kom fram för att hälsa blev jag rejält nervös.
”Tjena Christian!” säger han hurtigt och slänger fram näven för att hälsa
”Hallå” svarar jag försynt och snörvlar till när jag känner snoret börjar leta sig ut. Mitt i hälsningsrörelsen bestämmer han sig för att skoja lite och en halv sekund senare sitter min näsa fastklämd mellan hans lång- och ringfinger . Innan jag hinner protestera, vrider han till.

Den tystnad som följer när han känner det blötkletiga i sin hand samtidigt som jag har helt fria andningsvägar, är utan tvivel ett av de absolut mest smärtsamt pinsamma ögonblicken i mitt liv. En harkling senare är han på väg mot toaletten i jakt på papper.

Det blev inte så långt det där förhållandet och jag undrar än idag om det kan ha berott på min snoriga näsa.

Vet inte om den där anekdoten har så mycket med personlig utveckling att göra egentligen men jag (och förhoppningsvis även han) lärde mig i alla fall en sak – att inte gå omkring och dra folk i näsan utan att kolla om de är snoriga först.