PAPPA KNARKADE SÖNDER MIN BARNDOM

PAPPA KNARKADE SÖNDER MIN BARNDOM

Lasarkraft-wp

Det jag ska berätta om handlar om Droger och hur mycket det kan förstöra en människa, från att vara helt normal till att bli någon helt annan.

Jag har sett det med egna ögon och jag ska berätta om min styvpappa, alltså min lillebrors pappa, som gick från att vara helt normal till grov drogmissbrukare. Det gick från hash till både hash, amfetamin, lugnande tabletter och blandat med alkohol, han blev en sk blandmissbrukare. Och det värsta startade efter att min lillebror hade fötts, alltså hans son och då var jag ca 7 år. Han fick starka hallucinationer och såg människor och saker som inte fanns, vilket gjorde att han sen började misshandla mamma för att han inbillade sig att hon va med andra, han såg i sitt inre att en man smekte mammas bröst och högg en kniv i bröstet men som tur var så låg hon på sidan och bröstet sargades bara sönder, jag kommer ihåg mycket blod men inte vad som hände sen och han gav sig på mig för att jag försökte skydda min mamma.

Så här höll det på i 10 år, han missbrukade och misshandlade oss under alla dom åren. Han tog alla våra pengar för att köpa knark, så vi hade inget att leva på. Man levde med en rädsla varje dag, Jag vet hur det känns att ha en pistol tryckt mot huvet, och få en smäll med knytnäven i ansiktet. Vi bad alltid om hjälp hos både polis och socialtjänsten, men han slapp alltid undan.

Socialen skulle enligt lag tvångsinta honom men istället så fick vi bli inlåsta på ett kvinnohus för utsatta kvinnor och barn, där vi satt i över en månad. Jag missade jätte mycket i skolan, både låg och högstadiet så sket jag i det i stort sett, för det kändes inte alls viktigt då med tanke på allt som hände och allt handlade i stort sett om att överleva då. Han hotade även med att skicka andra personer för att döda oss, det har lett till att jag har väldigt svårt för att öppna när det knackar på dörren hemma.

När jag va ca 18 så kom vi äntligen därifrån, mamma träffade en som hjälpte oss att flytta och vi fick bo hos honom. Han har hjälpt oss otroligt mycket och det är tack vare honom som jag går här på Forshaga akademin nu så jag kan hålla på med det jag älskar. Och att vi har kommit så långt efter det som hänt.

Idag när jag tänker på allt i efterhand så hade jag inte velat ändra på nåt egentligen om jag kunde. Visst det var hemskt då! Men vi överlevde det och det har gjort mig väldigt stark, pga det så har jag och min mamma en jättebra relation och har alltid haft, eftersom vi bara har haft varandra, Jag skulle aldrig komma på tanken att använda droger eller något sånt och jag har aldrig och kommer aldrig börja röka, dricker nästan aldrig heller. Jag känner att jag har fått nog med spänning i livet och uppskattar mer än nåt annat att kunna vara själv och ha det lugnt omkring mig och jag uppskattar saker som ofta är väldigt självklart för många andra.

Visst jag förlorade i stort sett hela min barndom och fick aldrig chansen att vara barn, utan jag var tvungen att växa upp direkt och ta hand om allt som en vuxen människa ska göra. Och tyvärr går det inte få tillbaka nu, men allt detta har gjort mig till den jag är och jag hade inte velat vara någon annan, jag har lärt mig väldigt mycket hur hårt livet kan vara men jag har tagit mig igenom det och jag vet att jag är stark. Men för kanske bara ett år sen så hade jag aldrig berättat allt detta för er, för att jag skämdes, jag ville aldrig att någon skulle veta, eftersom jag var rädd för va folk skulle tycka om mig. Men nu känner jag annorlunda.

Och det jag vill säga med detta är att man aldrig ska skämmas om man har varit med om något sånt här, Som barn finns det inget man kan göra och jag hade inte valt att hamna i det och det var aldrig varken mitt eller mammas fel och det vet jag nu.

 

Man kan aldrig ändra vart man kommer ifrån, men man kan ändra på vart man är på väg!