OTROHETENS KONSEKVENSER

OTROHETENS KONSEKVENSER

Lasarkraft-wp

Det är svårt att veta vilken tråd man ska börja dra i för att trassla upp en knut. Jag har alltid dragit i fel trådar och på så sätt gjort att knuten blivit hårdare åtdragen och därmed svårare att trassla upp.

Nu skulle jag vilja lägga in en kort historia om min uppväxt, för att ni enklare ska förstå varför jag ständigt söker trygghet. Faktum är att jag faktiskt inte kommer ihåg den större delen av min uppväxt. Jag kan inte riktigt svara på varför, det är nog många faktorer som spelar in.

Jag träffade en kille i ung ålder, vi fastnade för varandra och höll fast väldigt länge trots den unga åldern. Sju år faktiskt. Jag fann en trygghet i honom, jag fann någonting som jag inte tidigare haft. Vi flyttade ihop och hade det otroligt trevligt tillsammans. Tills dagen då han var otrogen. Hela jag rasade ihop. Desperat efter trygghet så tog jag givetvis tillbaka honom, trots att hans hjärta faktiskt inte visade en uns av ånger. Vi levde ganska konstigt, våran relation var inte längre den samma. Men återigen, rädslan för att förlora min trygghet gjorde mig blind.

Åren gick.. och det var dags igen, igen, igen, igen och igen. Ja, du läste rätt. Under våra sju år hände detta sex gånger. Tillslut vaknade jag upp och insåg vad som hände och hade hänt. Min trygghet var borta, egentligen för längesen, någonting som jag dock inte hade förstått. Jag lämnade honom.

Efter år av jobb med att lära mig lita på någon igen. Att våga älska och tillåtas att bli älskad. Jag var ännu inte fulländad i mitt arbete, men jag tillät mig att träffa någon. Jag tillät mig att släppa in en ny människa i mitt liv. Det var fint, det var så mycket kärlek. Men jag klarade inte riktigt av att släppa in honom helt. Vad skulle hända om jag skulle bli sårad? Skulle allt arbete med att läka vara förgäves?

Tiden gick, vi hade våra duster. Mest för att jag var som jag var, att jag inte litade på att kärleken är så vacker som man tror. Jag gick och väntade på att bli sårad, samtidigt som jag skyddade mig själv ifrån det.

Tillslut kom dagen då jag kände en befrielse i mig själv, jag hade läkt. Jag tillät mig att älska och älskas. Han hade hjälpt mig så mycket, han var speciell på många vis. För första gången kände jag en ärlig kärlek och inte bara ett behov av trygghet. Kort därefter kom dagen då han valde att gå en annan väg, utan mig. Utan förklaring stod jag där, återigen ensam.

Idag står jag här, fortfarande med all den kärlek som jag tillåtit mig känna, dock utan den som skulle ta emot den.

Jag läker succesivt, och ni hjälper mig.

Jag söker efter min egen trygghet, ibland känns det som att den är nära. Ibland känns det som att den är oändligt långt borta.

Jag tillåter mig själv att sakna, jag tillåter mig själv att läka i min takt. Jag har kommit en bit på väg, men jag har även en lång väg kvar.