OBEARBETAD DEPRESSION GAV DAGLIG ÅNGEST

OBEARBETAD DEPRESSION GAV DAGLIG ÅNGEST

Lasarkraft-wp

 

Jag hade precis fyllt åtta år. Mina systrar o jag hade gjort iordning frukost till mamma. Hon sov ovanligt länge den morgonen. Hon skulle aldrig vakna mer. Min 14-åriga o 5-åriga syster och jag försökte väcka henne. Men det gick inte. Inte förstod jag då iaf att hon var död. Men jag visste det kvällen innan, att hon inte orkade leva längre.

Detta hände -78. Min mamma hade försökt göra slut på sitt lidande på flera olika sätt. Men sitt liv lyckades hon släcka denna natt.

I de gamla sjukjournalerna står det att hon led av manodepressivitet. Hon var ensamstående med fyra barn. På 70-talet innebar det att man kunde lämna sina små barn på barnhem. Min lillasyster o jag ”åkte fram o tillbaka” dit o hem. Min storasyster o storebror var hos morfar o hos en moster.

Min lillasyster sa någon gång att ”vi blev ju behandlade som pingpongbollar”. Det är en himla bra beskrivning. Lite rolig mitt i eländet.

När mamma dog fortsatte våra släktingar att ta hand om oss. Socialtjänsten avskrev ärendet. ”Nu kan det ju bara bli bra”…

Under gymnasietiden hamnade jag i en svår depression o det här menar jag, det fanns ingen, absolut ingen, i mitt vardagliga liv som förstod. Allra minst jag själv. Jag hade ju fullt upp med att bara överleva varje dag. ”Skärp dig”, ”du kan bättre”, ”va ovanliga saker du säger”, m.m. Både från vuxna o jämnåriga. En obearbetad svår depression leder inte av sig själv till psykisk hälsa. Det utvecklades till daglig ångest. Utan att jag förstod. Men min dåvarande man förstod. Han hjälpte mig att öppna ögonen o se tillbaka på en svår barndom. En barndom som inget barn skulle behöva vara med om.

Det var som att locket som lades på när mamma dog inte kunde hålla längre. Och jag ville inte heller.

Idag lever jag med daglig ångest o har väldigt lätt för att få tillbaka utmattningssymtom.

Men, jag har ett mycket gott liv. Ett liv med många glädjeämnen. Mycket kärlek, vänskap o visserligen en något trasig familj men vi finns i varandras liv o kan prata om det som var.