Nyttig insikt

Nyttig insikt

”Jamen vad i he…!” Parkerad på gången utanför vår entré står en silverfärgad skåpbil och det räcker med ett ögonkast för att se att jag inte kommer komma förbi. Inte den minsta lilla lucka har föraren lämnat så det skall finnas möjlighet att komma runt. Trots att jag som vanligt är ute i god tid för att hinna till mötet slår stresspulsen i taket på en millisekund.

Portdörren är uppställd men det syns inte till någon som är på väg. Lyssnar uppåt i trappuppgången men inget ljud. ”Ja, ja det måste ju komma någon snart när porten är uppställd”, säger jag till min assistent Christine som är med.Vi väntar en stund men inget händer. Christine går upp våning för våning ringer på och lyssnar in i lägenheterna utan att höra något. Då kommer jag på att det nog är grannen längst upp, som håller på att byta kök, som har hantverkare hos sig och Christine ringer på men ingen öppnar och hon kommer ned igen. Efter tjugo minuter hör vi dörren längst upp öppnas och någon som i maklig takt rör sig nedför trapporna. Första tanken är att skrika åt personen ifråga att skynda sig eftersom jag nu är bra mycket försenad men sansar mig eftersom jag ju inte vet om det är innehavaren till bilen som kommer.

Till slut kommer han ned. En väderbiten man i femtioårsåldern iförd snickarbyxor.
”Är det din bil som står parkerad på gången här utanför?” frågar jag med tillkämpat lugn.
”Ja, står den i vägen på något sätt eller?” frågar han tillbaka på släpig, bred göteborgska och flinar.
Jag vet inte om det är den överdrivna göteborgskan eller hans flin som är mest irriterande men nu är jag så förbannad att jag kokar.
”Tycker du att du ställt bilen bra där – så att man inte kommer förbi?” frågar jag och ger honom en andra chans att be om ursäkt.
”Äh, vadå då? Jag springer upp och ner så mycket så den måste stå där.”
Det var droppen. Nu klarar jag inte av att behärska mig längre.

”Jag har stått här och väntat i tjugo minuter – så upp och ner springer du uppenbarligen inte. Nu flyttar du biljäveln så jag kan komma förbi!”
”Ja, ja lugna ner dig lite.” Med händerna i byxfickorna släntrar han ut till bilen, backar två meter innan han stannar och vevar ned vindrutan.
”Vart skall du någonstans?” frågar han. Återigen flinande.
”Det spelar väl ingen roll vart jag skall? Jag skall kunna ta mig fram överallt. Jag bor här vet du. Du får ställa dig på gatan.”
”Men…”
”Nu ställer du dig på gatan, sa jag!”
Till slut fattar han och backar med en sur min ner på gatan och ställer sig. Jag kom rejält försent till mitt möte och det dröjde säkert en halvtimme innan den värsta stresskänslan släppte.

Jag förstår att han inte kunde veta att en rullstolsburen person skulle behöva ta sig ut just där han parkerat. Jag förstår verkligen det och hade han bara visat minsta tendens till att ursäkta sig hade jag köpt den direkt. Nu gjorde han inte det och istället blev det som det blev. Min syn på hantverkare i allmänhet fick sig ytterligare en törn och hans syn på handikappade blev förmodligen inte bättre den heller. Det hade inte behövt bli så.

Antingen hade han kunnat be om ursäkt eller så hade jag valt min reaktion och låtit bli att hetsa upp mig. Jag har ju varit inne på det här tidigare i bloggen. Just att ha sådan sinnesnärvaro att man väljer sin reaktion i olika situationer men ibland går det bara inte. Inte för mig i alla fall. Inte när jag är stressad. Då reagerar jag instinktivt och omedelbart utan minsta möjlighet att påverka. Ändå har jag lärt mig något av denna lilla vardagshändelse. Fått bekräftat för mig själv att det är i stressade situationer som jag är sårbar. Att det är då som jag reagerar på ett sätt jag inte vill göra. Att det är stressen som är grundproblemet. Att det är den jag måste jobba vidare på att hantera.

Känner du igen dig?