MOTIVATION PÅ JOBBET

MOTIVATION PÅ JOBBET

Kraftfulla-tankar

Hon är först in i lokalen. Navigerar fram mellan stolsraderna, med sin assistent i släptåg, och parkerar rullstolen ett par meter framför mig.

För att hon ser lite dåligt, förklarar hon urskuldande, när hon, precis som jag antagligen, känner att hon är just på gränsen till den där komfortzonen. Komfortzon är egentligen ingen bra beskrivning i det här fallet eftersom jag är van vid, och väldigt bekväm med, att ha människor i min absoluta närhet. Mer som att jag riskerar att missa ögonkontakt med henne då blicken rör sig över publiken.

Det är alltid en något högre anspänning att föreläsa inför en åhörarskara där jag redan innan vet att en del av dem har ett handikapp. Rent spontant kan man tycka att det borde vara precis tvärtom men för mig är det inte så. Beror förmodligen på att vi i stora drag delar samma vardagsbekymmer och att det känns aningen förmätet att jag ska berätta för dem hur de ska hantera dem.

Föreläsningen rullar igång och med ens är anspänningen borta för de är omedelbart med mig. Skrattar, begrundar och ställer massor med frågor. Placerar in förändringsverktygen i sina egna liv och kommer med reflektioner. Delar med sig av egna erfarenheter och blir på så sätt en del av själva föreläsningen. Bekräftar att det jag talar om har bäring på deras egna liv och mitt i föreläsningen får jag ett väldigt vackert bevis för det.

Jag har pratat en stund om vikten av att ge komplimanger när tjejen framför mig plötsligt lutar sig åt sidan mot sin assistent.
”Du betyder så himla mycket för…”, är det jag uppfattar innan de möts i en innerlig kram. Jag slutar förvånat prata och iakttar dem. Hör ett mummel inifrån omfamningen och känner hur lyckoilningen pressar fram något vått i ögonvrån. Ler när de till slut släpper taget och har inte en aning om var jag befinner mig i föreläsningen. Men det spelar ingen roll för en positivare blackout får man nog leta efter.

Till slut hittar jag orden och fortsätter med en intensiv känsla av tacksamhet över att fått uppleva det där ögonblicket. Ett spontant uttryck av kärlek och uppskattning jag kommer bära med mig länge. Tänk om vi alla kunde göra precis så här oftare. Visst skulle det göra de jobbiga stunderna i livet lite lättare att handskas med?

Förresten, tror du att den omfamnade assistenten blev mer eller mindre motiverad att gå till jobbet dagen efter?