MISSBRUK – BESTÄMMER MIG FÖR ATT SLUTLIGEN DÖ

MISSBRUK – BESTÄMMER MIG FÖR ATT SLUTLIGEN DÖ

Lasarkraft-wp

Det är inte snyggt. Det är inte vackert. Inte någon-jävla-stans.
Jag blir fulare än fulast. Elakare än elakast. Grövre än det grövsta.
Jag förvandlas snabbt till ett illaluktande lortigt knyte.
Och nej, det är inte synd om mig! Men jag inser att jag är sjuk!
Jag är missbrukare. Sjuk!
Galen man, som önskar att få berusa sig, för att slippa.

Jag är en snäll man. Jag är en god människa med goda värderingar.
Det jag efteråt får återberättat, stämmer inte med den mannen jag känner.
Det låter mer som min far. Det känns mer som mannen jag kallade pappa.
Och jag inser ju, jag begriper, att jag blivit min fars person.
Det gick i arv och jag trillar dit igen, fastän jag lovat att inte göra detta igen.
Gör om och gör annorlunda.
Men jag faller och jag faller hårt som fan!
För jag ville inte mer. Eller…

Det gick så fort. Rakt ner i det svarta och elaka.
Raka vägen ner till det som jag lovat mig själv att inte hamna i igen.
Jag tog ett återfall. Galet mycket vin och sprit.
Förvirrad, ledsen och desperat. En önskan om att få lägga mig ner och dö.
Ensam! Vill inte mer. Eller…

Vaknade upp hos polisen. Får veta att jag varit elak.
Jaså?
Jag får veta att jag hotat personalen på stadens akutsjukhus.
Jag saknar mina byxor och en väska.
De berättar att de tvättat mina byxor. Väskan känner de inte till.
Jag får vakna till liv där på en madrass i gult. Med en filt och en mager och tunn kudde.
Jag känner att jag luktar. Jag luktar vidrig grisigt och jag behöver en dusch!

De vill släppa ut mig nu, när jag är någorlunda redig och klar.
Så, de hjälper mig ut. Jag har rena jeans, men saknar en av väskorna jag burit runt på.

Jag börjar supa igen. Mer vin och mer sprit.
Det värmer kroppen i det kalla regniga vädret.
Det regnar och är december. Jag har ingenstans att ta vägen.
Jag gråter inte, som jag brukar göra, och jag börjar bli full igen.

Vilken dag är det? Vad är klockan? Missade jag julen? Nyåret? Var är jag?

Jag börjar gå. Och jag går i det oändliga. Långt ut till förorter och tillbaka till staden.
Jag driver runt som en pappersbåt, utan segel. Ensam.
Vandrar och går. Skavsår och blåsor. Mer sprit. Ingen mat! Egentligen minns jag inte.
Jag minns inte så mycket av de där dagarna. Allt flyter ihop. Allt är dolt i mörker.
Jag dricker kolossala mängder med alkohol. Bestämmer mig för att slutligen dö!
Jag lägger mig där på marken och jag har verkligen bestämt mig i berusningen.
Vill inte mer. Vill inte längre. Meningen? Målet? Dö! Dö!
Men jag ville inte mer. Eller…

Återigen vaknar jag upp på en gul madrass. I staden. Hos polisen.
Tunn kudde att vila mitt huvud emot. Tunn filt som värmer kroppen.
Kala kalla väggar. Bara jag. Ensam. Ensamhet.
Och nu gråter jag. Jag gråter hejdlöst. Tycker synd om mig själv. Världen är emot mig!
Jag vill ju för fan inte mer! Jag orkar inte mer!
Och vad fan är meningen med livet?
Jag vill inte! Eller…

Polisen bestämmer sig för att hjälpa mig till avgiftning. Akutplats. Akut avgiftning.
Jag säger ja. Motvilligt säger jag ja, för egentligen vill jag bara få dö.
Vill inte mer. Eller…
Jag ber dem hjälpa mig! Börjar fundera över konsekvenserna, som detta kommer att medföra.
Mina få vänner. Mitt boende. Min teater. Mina texter.

Jag är en man med en missbrukares attityd och sjukdom.
Jag blir som förbytt. Jag blir ond och galen.
Jag är en snäll man. Jag är en god människa med goda värderingar.
Det jag efteråt får återberättat stämmer inte med den mannen jag känner.
Det låter mer som min far. Det känns mer som mannen jag kallade pappa.
Och jag inser ju, jag begriper att jag blivit min fars person.
Det gick i arv och jag trillar dit igen, fastän jag lovat att inte göra detta igen.
Gör om och gör annorlunda.

Men jag ville inte mer. Eller…

Janne Ringvall

Annons-sida-wp-bred