MIN KRAFT ÄR INTE STÖRRE MEN JAG VAR TVUNGEN ATT VÄLJA

Lasarkraft-wp

 

Flertalet gånger har jag fått frågan ”Varifrån får du din styrka?”, jag tycker inte att jag är särskilt stark, jag har gjort vad jag har varit tvungen till. Visst önskar jag ibland att jag bara kunde stänga in mig och låta tårarna rinna och glömma allt som händer runt om mig. Men det skulle inte hjälpa mig eller någon runt mig, det har bara varit till att bita ihop och se till att världen fortsätter att snurra.

Jag vet inte riktigt när jag blev medveten om det, men jag va inte gammal i alla fall.  Det slog aldrig fel, hur duktig jag än va på något så va min syster bättre. Jag fick aldrig vara bäst, det kvittade om det gällde att måla teckningar, laga mat eller skolarbete. Men skolarbetet va det enda vår mor aldrig kunde styra, lärarna satte ju betygen efter resultat i det. Vet att jag fick hjälpa min syster med matten långt innan jag själv hade börjat skolan.  Vi flyttade ofta under de 9 åren i grundskolan, jag hann med 4 olika skolor. Vi flyttade varje gång hon hittade en ny man eller när hon retat upp hyresvärden genom att inte betala hyran i tid. Min mor har aldrig haft ett riktigt arbete hon har någon sorts muskelsjukdom som gör henne oerhört sjuk när det behövs. Hon blev sjukpensionär långt innan jag hann gå ur skolan.

När det var dags för val av gymnasium så jag min chans att komma ifrån dem, vid den tiden var hon gift för tredje gången. Och de pratade om att flytta igen… Den våren dog min mormor, det sista som höll mig kvar vid mors sida. Jag kämpade hårt och vägrade att ge mig, tillslut vann jag med hjälp av mina lärare och syo konsulenten. Jag kom in på en skola som låg så pass långt bort att jag inte kunde bo kvar hemma hos henne. VI hade en bekant som i alla år har stöttat oss och många gånger klivit in som vår ”pappa”, då vår verkliga varit frånvarande. Han hjälpte mig att hyra ett rum, men det fungerade inte särskilt länge, då min mor helt plötsligt inte hade råd att betala min hyra. Hon gjorde allt för att tvinga hem mig igen, men det blev åt andra hållet. Jag vände mig till min biologiske far och bad om hjälp, det slutade med att jag bytte skola och flytta hem till honom.

Det blev ett j***a liv på mor, socialen blev också indragen då hon hade enskild vårdnad. Inte nog med att hon miste mitt barnbidrag, hon miste även den del av bostadsbidraget samt  vårdnadsbidraget. I efterhand har jag fått veta att hon sagt till sina vänner att hon trodde att jag snart var hemma igen, att det hela var en tonårsrevolt. Den revolten håller i sig ännu, 16 år senare…

Jag bodde hos min biologiske far ett par veckor tills han lyckades fixa en liten etta till mig, jag började skolan igen och skaffade mig en bra fritidssysselsättning. Då gjorde han vad ingen människa har rätt att göra, om inte telefonen hade ringt så är det mest troligt att han hade våldtagit mig. Tack vare kuratorn på skolan blev socialen inkopplad och en utredning startade. Under tiden bodde jag periodvis hos min ena äldre halvsyster och hennes familj, men det fungerade inte. Tillslut valde socialen att omhänderta mig, jag blev satt på ett boende för ungdomar med problem. Men de problem jag hade va inte med mig själv eller mitt beteende, utan valen vuxna gjort åt mig. Det förstod personalen ganska snabbt, men socialen va benhårda. 8 månader bodde jag där innan jag fick lägenhet, jag gick andra året på gymnasiet, då jag hade fått starta om som jag fick byta skola igen. När jag flyttade till lägenheten bytte jag adress för 30 gången, jag hade inte ens fyllt 20….

Ett par veckor innan jag skulle ta studenten träffade jag en kille, mysig och hemmakär. Det visade sig att hans morfar och min morfar hade varit bänkkamrater när de gick i skolan, för mig var det en länk till min älskade morfar jag hade mist redan när jag va 8. Jag och en tjejkompis bestämde oss för att göra en Europaresa och vi va iväg 1 månad. I samband med detta flyttade jag och killen ihop, efter jag kom hem började jag söka jobb och få något att göra. Nästan på dagen 6 månader efter vi blev tillsammans upptäckte jag att jag va gravid, jag har alltid älskat barn och blev moster första gången när jag var 10 år. För mig fanns det inga alternativ, i värsta fall så skulle jag få klara mig som ensamstående mamma. Men vi bestämde oss för att fixa det tillsammans och vi förlovade oss. Vårt barn födde och jag va hemma nästan ett år med honom innan jag beslutade mig för att läsa på högskolan, mina gymnasiebetyg hade jag läst upp under graviditeten. 2 års studier förberedde mig för ett jobb på en av ortens stora industrier. Jag tror att min kille egentligen ville ha en tjej som satte barn, honom, familj och hem först och främst. Men då hade han slagit sig ihop med fel flicka. Redan som liten bestämde jag mig för att om jag skaffar familj som ska jag även skaffa ett eget liv. Efter att möt hans föräldrar blev jag ännu mer beslutsam, hans mamma lever och andas för sina barn och numera även barnbarn.

Jag fick anställning direkt efter jag avslutat studierna, det va ett skiftgående arbete. När vi båda hade fast inkomst beslutade vi oss för att skaffa oss ett hus, det slutade med att vi byggde hus på mark vi fick av hans föräldrar. Allt flöt på under ca 2 år, sedan blev jag gravid igen. Jag fick kliva av skiftgången och arbetade på kontoret istället. Jag va i 7 månaden en söndags eftermiddag på sommaren när det knackade på dörren. Utanför stod två kriminalare som undrade om jag va jag och dotter till min biologiske far. Det visade dig att han satt anhållen för att ha orsakat sin frus död. Jag hade knappt någon kontakt med honom efter det att socialen omhändertog mig, så för mig blev allt en chock. Men det allra värsta va att jag var tvungen att åka till farmor och tala om det. Det var och är fortfarande det absolut värsta samtalet jag någonsin haft. Polisen ville inte ge mig så mycket information när de besökte mig, men jag blev kallad på förhör dagen efter. Där och då fick jag veta att han satt anklagad för mord…

Höggravid som jag va försökte jag avlasta farmor så mycket som jag bara kunde. Mina fastrar hjälpte till så gott de kunde, om bara mina kollegor visste om vad det va för samtal jag var tvungen att ringa den sommaren. Mitt andra barn föddes dagen innan rättegången startade med hjälp av ett kejsarsnitt. Min mor beslutade sig för att allt runt mig inte var nog utan spred ut att orsaken till mitt kejsarsnitt va att jag inte orkade med rättegången, att jag hade medicinska skäl för snitten brydde hon sig inte om. På dagen 5 månader efter det att jag fått mitt andra barn dog min farmor av krossat hjärta, kroppen la helt enkelt av, hon orkade inte mer. Nästa lika jobbigt som det va att berätta för farmor om vad hennes son gjort, nästan lika jobbigt var det att berätta för hennes son att hon inte längre fanns med oss.

Man kan tycka att jag redan då hade fått min beskärda del av livets mottgångar, men icke. Ända sedan jag bodde på boendet har en kvinna funnits vid min sida, jag kallade henne ”Mamsen” och hennes son va som en bror till mig. Hon liksom min kille stöttade mig igenom allt. För trotts våra motgångar så höll vi samman. Jag var rastlös efter allt som hände under graviditeten och valde att dela på föräldraledigheten med min kille, så jag var tillbaka på jobbet redan efter 6 månader. På deltid förstås. Jag hann jobba drygt 2 månader innan allt rasade. Det var min tur att vara hemma med barnen den dagen och jag skulle in till sjukhuset för en rutingrej, jag lämnade barnen hos svärmor som gärna ställde upp som barnvakt ett par timmar. Men det skulle dock dröja nästa 3 månader innan jag var hemma igen på heltid igen.

Tack vare att jag redan befann mig på sjukhuset så kunde jag komma under vård med en gång, detta då jag insjuknade i en ovanlig sjukdom. Min kille fick ett samtal från sjukhuset som talade om att jag låg inne, tror ingen vill få ett sådant samtal. Under sjukdomstiden förstod både jag och ”Mamsen” hur viktiga vi hade blivit för varandra. Diskussioner om adoption fördes, men vi fick inte tummen ur. Efter 6 månader av sjukskrivning kände jag att jag va tvungen att  komma ut bland människor, så jag bad att få börja arbetsträna. Vilket jag gjorde, sedan tog det två år till innan jag var tillbaka på heltid. Som jag var anställd som skiftgående var jag tvungen att omplaceras, då läkarna sa helt nej till skiftgång. Under dessa åren fick jag och killen tillslut mod att gå till prästen och officiellt slå ihop våra påsar. Vissa människor säger att det var i samband med bröllopet som han förändrades, men jag tror att han helt enkelt varit duktig på att dölja sina mindre tilldragande drag för utomstående. Efter två år som gifta började jag ställa mig frågan om jag verkligen hade rätt känslor för honom, om jag verkligen ville fortsätta att vara gift med honom. Jag tvekade till att bryta upp, då jag fortfarande har mina biologiska föräldrars skilsmässa i minnet. Jag försökte tänka på barnen. Något positivt som hände va att jag och mamma tillslut lämnade in adoptionspapperna. Vi fick svaret en dag i början på maj 2014, tingsrätten höll med oss och godkände adoptionen. Så 12 år efter det att vi först träffats var vi äntligen mor och dotter även juridiskt.

Mellan mig och min man blev det tyvärr inte bättre, tillslut insåg även han att vi inte längre hade något kvar att bygga på. Under det sista året försökte vi med allt, vi va på parterapi, försökte prata själva, finna tid för varandra. Men vi var inte längre två älskande utan vi hade blivit två vänner som bara råkade bo under samma tak och ha barn tillsammans. Tidigare på dagen den natten vi tog beslutet va vi på julfest tillsammans med hans kompisar, två av dem hade nyligen fått barn. Jag som älskar barn försökte mysa och gosa med barnen så mycket som jag bara kunde, kanske visste mitt hjärta redan vad som skulle komma. Killarna skämtade om att nu så skulle det tredje barnen komma, de trodde att jag myste med barnen för att jag längtade efter en egen baby. Men sanningen va att jag myste med dem för jag inte visste när jag skulle träffa dem nästa gång.

Idag sitter jag i en egen lägenhet och lever två helt olika liv, ett liv tillsammans med barnen den delen av tiden som de är hos mig. Men också ett liv som singel igen efter nästan 12 år. Många har väldigt svår att acceptera att vi gick isär som vänner och att det inte finns någon syndabock i det hela. Men visst märker jag att jag är på hans hemmaplan, hans hembygd, hans vänner. De vet inte riktigt hur de skall bete sig, men jag blir ledsen att människor som jag ändå räknade som mina vänner helt vänder mig ryggen och inte ens kan tilltala mig. Men visst finns det undantag, men de är få.

Till sommaren fyller jag 32 och har nu flyttat 35 gånger. Jag har mist alla mina far och morföräldrar, min biologiske far sitter i fängelse, min biologiske mor har jag ingen kontakt med. På grund av adoptionen tappade jag även kontakten med två av mina systrar, även om jag vann en bror till.

Trots att jag läst hela texten kan jag inte se att jag är starkare än någon annan, jag har helt enkelt gjort det som jag har varit tvungen till. Det finns människor som tror att det är nu i samband med min skilsmässa som jag kommer bryta samman. Det är få som är medvetna om att jag har varit på väg mot skilsmässan i nästan två är innan vi tog beslutet.

Jag lever ett bra liv, som bara kan bli bättre med tiden. Kanske kommer jag träffa en man som jag kär i och börjar om igen. Men jag har ingen brådska, jag är nöjd som jag har det nu. Jag har mitt arbete, mitt engagemang i föreningslivet, mina egna vänner och värdefull egen tid. Jag lever fortfarande med men efter min sjukdom och kommer troligen alltid få göra det. Men jag är lyckligen igen, och det retar gallfeber på många människor…