Min egen lilla moder Teresa

Min egen lilla moder Teresa

Små steg utanför arbetsrummet som stannar i dörröppningen. Jag vet att hon iakttar mig nu men jag låtsas som att jag inte märker henne. Fortsätter istället med att försöka få upp byrålådan.

Pillar in fingrarna under handtaget och drar allt vad jag kan för att få upp lådan men den sitter fast. Jag har hållit på i flera minuter nu, svurit till ett par gånger och till slut har hon fattat. Avbrutit sitt prinsessande för att se vad pappa är så irriterad över.

Det är i princip bara prinsessor i hennes snart femåriga liv nu. Hon har fått ta två flortunna sjalar av Emma som hon använder som klänning och slöja. Eftersom man tydligen måste vara naken under prinsessutstyrseln, och sjalen som skall agera klänning är alldeles för liten, är hon vansinnigt söt när hon allvarligt skrider omkring med rumpan bar. Med jämna mellanrum går hon in i en vägg eller snubblar över något eftersom slöjan ovillkorligen skall vara framför ansiktet.

”Hej prinsessan Fiona”, säger jag efter en stund, vänder mig om och försöker vara allvarlig.
”Jag är inte Fiona nu fattar du väl, pappa!” svarar hon irriterat.
”Nähä. Askungen, Snövit, Törnrosa, Rapunzel, Ariel eller Belle då?” försöker jag. Då lyser hon upp. Tydligen har jag lyckats pricka rätt och efter en stunds svängande med klänningen kommer svaret.
”Jag är Ariel. Det ser man på fenan”, säger hon, lyfter på klänningen och visar sina fötter som i hennes värld självklart är stjärtfenan på en sjöjungfru.
”Ska jag hjälpa dig pappa?” fortsätter hon när prinsessgåtan nu är löst.

Jag anade att frågan skulle komma till slut men det nyper till i hjärtat ändå. Sedan en tid tillbaka har hon blivit mer och mer uppmärksam på att jag behöver en hel del hjälp i tillvaron. Det jag är mest förundrad över är inte att hon erbjuder sig att hjälpa till utan det är vid vilka tillfällen och på vilket sätt hon gör det.

För det första händer det alltid när Emma inte är i närheten eller upptagen med något annat. Då är det som att en radar slås på hos henne. Då verkar det som om hon känner ett ansvar, att det är hennes uppgift att försöka vara mig behjälplig. Sedan skulle man kunna tro att det är för att hon själv vill ha något i utbyte. Att hon skall tjäna något på att hjälpa mig men så är det aldrig. Det syns i det rena, oskuldsfulla ansiktet när jag ser på henne. Det finns inte i hennes värld ännu det här med baktankar eller en dold agenda.

Nu tror jag inte att just min dotter är utrustad med någon extra empatisk förmåga eller att hon skiljer sig nämnvärt från andra barn. Jag tror det är något vi alla föds med. En förmåga som med väldigt få undantag lever kvar. En förmåga och en vilja som jag gång på gång påminns om och som varje gång gör mig varm inombords. Viljan att hjälpa till.