MEDBEROENDE – HJÄRNAN SIGNALERADE HÖGLJUTT MEN HJÄRTAT SA NEJ

MEDBEROENDE – HJÄRNAN SIGNALERADE HÖGLJUTT MEN HJÄRTAT SA NEJ

Lasarkraft-wp

Allting bara smög sig på. Förändrade och förstörde och krossade många drömmar. Det kommer jag i alla fall ihåg. Man tror att allt i livet bara ska ”rulla på”. De bekymmer man kan ha de löser man för de är inte så jättestora. MEN vad jag bedrog mig

 

Man hör så mycket, och som när man var barn själv så var man ju totalt livrädd för knarkare!! Tog långa omvägar och korsade en väg till andra sidan med risk för livet, bara för att slippa gå förbi dessa livsfarliga högljudda, gapande personer. Visst, alla höll inte på med droger eller blandmissbruk. En del höll ”bara” på med alkohol. Men dessa satt oftast tillsammans och kunde rätt slätt nästan skrämma skiten ur en unge.  Nu för tiden vet man inte vem som tar något. Det syns inte alltid.

 

Men ”min unge”? Inte kan väl hon hålla på med ”sånt”? Signalerna man vet finns där, sopas under mattan. Pengar och cigaretter som ”försvann”. Nej, men jag hade nog bara glömt. Brödernas julklappspengar, födelsedagspengar, och annat som försvann. Nej, men har ni inte bara förlagt dom nånstans?? Ni får nya av mig. Hjärnan signalerade högljutt men hjärtat sa nej. Dessa båda, hjärna-hjärta har varit i ständig konflikt de senaste dryga 15 åren. Idag kan jag lättare skilja på vad som faktiskt är sunt förnuft och sopar inte under mattan längre, men att dessa är i ständigt krig finns inga tvivel om.

 

Första tecknen var att det ringde från en affär i staden vi bodde och sa att 4-5 tjejer, bland annat min dotter, hade åkt fast av innehavaren för snatteri av kläder. Om vi föräldrar inte ville att det skulle bli en polissak så skulle vi komma en viss dag/tid och så skulle tjejerna står på rad och erkänna vem som stulit vad. Man kände sig fruktansvärt förödmjukad. Man stod och såg på sitt barns erkännande och kände sig som en usel, oansvarig mamma. Den sämsta i hela världen. VI fick betala och så var den saken ur världen.

 

Vid 14-15 års ålder började det med att man stannde ute längre och ”sov över” hos kompisar, vilket visade sig senare inte stämma. Skolan skjutsade jag till varje morgon men så fort jag åkt , till mitt jobb, drog hon därifrån. Skolan ringde, man fick sitta i samtal med skola, sociala myndigheter. Hela tiden fick man en stämpel som kändes som OANSVARIG FÖRÄLDER….. Jag har aldrig varit oansvarig. Jag fick min dotter när jag var knappt 19 år och slutade springa ute. Var helst hemma med henne. Visst, ibland gick man väl ut, man blev ju ingen nunna precis, men till 90% var jag hemma och har varit med alla mina barn. Så den känslan var nedslående och tråkig

Det tog väl ett par år innan min hjärna vid ett tillfälle faktiskt vann och jag insåg att:  det här är sant, så här har det blivit. ”Poletten åkte äntligen ner”. Vilken sorg man känner. Helst skulle jag vilja dra ifrån allting och helst in i en bergvägg nånstans. Livet stannar upp och det blir kallt och den där kylan sitter i sen. Hela tiden. Man tar på sig skuld. Skulle vi ha flyttat? Skulle hon fått byta skola? Vad har jag gjort, eller inte gjort? Är jag verkligen en så usel mamma? All jävlighet i hela världen är just då mitt fel. Den där desperata känslan infinner sig, jag måste tänka, gå igenom, vart på vägen blev det fel? När gjorde jag så förtvivlat fel? Jag som haft med henne på massa olika aktiviteter. Hon testade på allt från fiol till tjejhockey. Vart på vägen blev det så fel? Sömnlösheten infinner sig.

 

Kroppen reagerar både fysiskt och psykiskt. Man rannsakar sig själv, tar på sig skuld, känner sig som en dålig mamma, försöker bena ut..-vart blev det så fel??

Från det hon var mellan 14-15 år måste det ha börjat undan för undan.  1998-99 nånstans. Det blev mer och mer utespring. Men eftersom vi flyttat 8-9 mil och fått nytt hem,skola mm, så tyckte jag det var bra att hon hittat kompisar. Det var efter något år jag insåg att sällskapet inte var det allra bästa. Jag kan inte klandra de andra ungdomarna heller eller tycka varken det ena eller det andra om dom för många hade det inte så bra. Det var deras sätt att slippa ifrån. Men jag kunde inte förstå hur min dotter umgicks med dem? Hon har ju det bra, jag har alltid satt mina barn först. Har lyssnat, skrattat och pratat med dom.  Mitt intresse för psykiatri/psykologi väcktes och jag gick en utbildning med nästan enbart psykiatriämnen. Fick en insyn i hur personer beter sig vad som händer och vad vissa beteenden kan bero på.

Utespringet kom tätare och tätare. Ibland försvann hon flera veckor, men jag ringde runt överallt, till alla jag hade numret till. Frågade om dom visste vart hon var, när hon kom dit. Vart hon varit innan.

 

Kompisarna insåg sedan också att min dotter hade det inte så hemma som hon påstod utan blev undrande varför hon höll på som hon gjorde. Det blev konstigt alltihop. Det var då bland annat jag började läsa om psykiska diagnoser och intresset för det startade. Jag insåg efter ett tag då jag läst en termin att, det är någonting som pågår hos henne som inte är något vanligt. Inte någon ”bara-jobbig-unge-grej”, utan någon allvarligare och djupare. Jag började, så gott jag kunde, kolla upp om det fanns några/fler/många sjukdomar på båda sidor släkterna. Det fanns det, men kanske inte i den omfattningen. Det startade i pubertetsåldern, det allra värsta då jag såg att hon inte mådde bra. Jag började värsta arbetet med diagnoser. Tänkte inte sätta en ”stämpel” på henne utan att vara helt säker.

 

Under denna tiden i nya staden (bodde ca 6 år där), så började dessa stölder, kriminella handlingar och detta rastlösa som alltid fanns. Det fanns definitiv aldrig något inre lugn i den kroppen. Det blev värre och värre. Under åren fram till 17 år och hon snart skulle fylla arton pratade jag med socaila myndigheterna igen att hon behöver hjälp. Men efter hon hade fyllt 18 så sade dom att, -ja, nu är hon ju myndig så der finns inte mycket vi kan göra. –Men ta in henne nånstans då!!

 

Ibland har man fått hålla sig i hårt för resan gått rasande fort…nedåt. Förhållandet kändes som att det gick inte ens på kvartsfart, tiden var mogen att gå skilda vägar.. Jag läste klart min psykiatri/psykologi och sen flyttade vi. Tillbaka till min familj.

 

Men saken är den att vi kunde flyttat till översta  Norrland. Har man ett starkt beroende har det ingen som helst betydelse vart man bor. Man ”hittar” de man behöver och det är precis samma oavsett vilken plats/stad man befinner sig på. Men jag har ju aldrig varit med om sånt här innan heller, jag försökte och det visade sig vara en självbedragelse att tro att det skulle bli bättre bara vi flyttade hem igen. Man tar till precis allt för att någonstans, lite grann, skulle kunna få lugn och ro längre tid än en halv/en hel dag. Det blev likadant trots det. Det bästa var ändå att jag hade ett större kontaktnät här ”hemma”.

 

Vad jag måste ha fram här är att min dotter faktiskt försökt att skaffa sig ett ”normalt” liv, vad nu normalt är, men i alla fall annorlunda än det hon hade levt och levde. Hon har gjort tappra försök ska alla veta. Nu var det något som alltid hände.. Att det berodde på hennes destruktiva beteende gick ju inte att säga till henne. Då blev hon rasande och kastade ut mig. Gå hem för helvete!, kunde man få höra. Så taktiken var att under många år ”gå på tå”.

 

Efter 7-8 års kämpande med attt få någon att lyssna på att hon behövde en utredning för något stämde inte , träffade jag plötsligt en kvinna som sa..-klart hon ska ha en utredning! Jag skjutsar henne dit, väntar och skjutsar hem igen… vilken underbar person!

Diagnosen kom jag väl inte att imponeras över direkt, för det skulle vara en ADD/Borderline. Borderline visste jag redan någonstans, men ADD? Ja, utåtagerande  men drog sig ändå undan när det blev jobbigt.

 

Alla dessa år med denna oron. Den har inte lyckas förgöra mig, men nära några gånger. Hur förhåller man sig när något sådant här händer? Jag vet och har läst mycket om medberoende. Hur hela familjen drabbas. Denna otrygghet man själv känner är ibland outhärdlig. Men man härdar ändå ut på något sätt. Att se sitt barn rasa så totalt till botten. Nej lägre än botten. Visst blir man nedbruten men om man själv tillåter sig att befinna sig ”där nere” då blir man kvar där. Jag har alltid lyckats klänga mig uppåt. Mycket har det berott på mina andra två barn. Jag har varit så ledsen visst har man vid en sekund tänkt, att nu orkar jag inte mer….men då finns mina söner där. Vad skulle göra saker bättre genom att lämna dom åt sitt öde. Vad skulle hända då? Nej, det alternativet har inte funnits. Däremot har jag genom varje fall och ras, rest mig och blivit starkare. Det finns inget värre än det man redan gått igenom.  Jag bestämde mig för att jag var inte en passagerare längre i mitt liv. Jag är chauffören och jag bestämmer vem som får åka med. Som en mycket fin väninna sa till mig en gång..-du kanske kör omkring på en buss, men du är i alla fall chauffören. Du bestämmer.

 

Till det här med medberoende. Man slits mellan hopp och förtvivlan. Man blir känslomässigt utnyttjad om och om igen.  Som människa och mamma går man ju på det om och om igen. Man bestämmer sig för att..-nu är det nog!!. Men det blir sällan så. Enda skillnaden är att jag fortfarande alltid tänker att.-jag är chauffören. Men ibland blir man totalt lurad. Det är sättet jag hanterar det på nu som är skillnaden. Jag blir inte så förtvivlad längre och gråter i min ensamhet och bannar mig själv att jag är dum i huvudet osv. Jag tacklar det och konstaterar att.-jaha, nu blev jag lurad igen. Men jag är inte mer än människa. Jag är inte mer än mamma. Vad är största risken, jo, att jag fortfarande bryr mig. Men blir inte lika förtvivlat ledsen längre. Ledsen blir jag så klart men känner inte den där enorma besvikelsen. För jag vet ju att ibland ”talar” diagnoserna. Inte hon.

Däremot när vi är inne på diagnoser. Visst, jag märker ofta när det är diagnosen som bryter igenom, men har ändå sagt till min dotter att någonstans finns ett sunt förnuft. Du får inga ” sjukdomsvinster” av mig utan skärp till dig och tänk igenom istället. Ibland funkar det , ibland inte. Men det är ett steg på vägen. Självklart faller det tillbaka och inget funkar. Men så länge jag ser den där glimten ibland så försöker jag locka fram det istället.

Nu vet jag, och jag har betett mig mot henne innan, att en Borderline har ett visst förhållningssätt. Nu kan jag lättare tackla och förstå. Jag går inte ”på tå” längre utan är rakare i min kommunikation och ger ibland inte alternativ utan så här är det.

 

Jag har förstått att även när jag var ”svagare” i vår relation så har jag alltid varit en karaktärsperson för henne och jag har märkt att det finns vissa värderingar jag har som hon faktiskt tagit till sig

. Men sen får man också förstå att i sjukdomen kan det ”svänga” beroende på vem hon umgås med. Är någon förbannad på något blir hon det med fast hon aldrig varit det innan. Det jag faktiskt gjort väldigt mycket och ofta det är att få alla mina barn och nu barnabarn är att se värdet hos alla männsikor. Allas lika värde oavsett var man kommer ifrån.  Då menar jag i nutidens samhälle. Alla ska få plats och vi är en värld, en planet allihop. Man ska inte bli rädd om någon ser olik ut, olika klädda. Det är en av mina många värderingar. Jag kan se faktiskt att det har gått igenom många gånger och det gör mig glad.

Medberoende. Det är en djävulsk  sits att hamna i men man dras med och det enda man kan styra över är hur mycket man vill dras med och sakta ner farten. Men det finns alltid där. Känslor slits hit o dit som jag skrev innan. Tills slut om man låtit sig dras med en längre bit så är man nästan lam i kroppen för att man slitits åt olika håll. Ibland har man styrkan att säga stopp, det här vill jag inte vara med om. Men hela tiden styrs samvetet av de val man gör, Gjorde jag fel som sa nej? Gör hon nåt värre nu bara för det?  Samvetet är bra i många avseenden men ibland kan det nästan ta kål på en. Ett gott samvete är ju när man vet man gjort någon glad, lycklig, hjälpt till.

Men detta andra samvetet kan slita en mitt itu nästan.  Trots rakare kommunikation. För tar samvetet över direkt efter en bra kommuniaktion där man varit bestämd. Då är det ju förspillt att visat karaktär. Men dessa båda måste ju få kriga med varann för man kan inte vara utan någon utav dom. Så man får fatta läget och inse att så här är det och hoppas att man trots allt bedömt läget efter bästa förmåga och utgått från det. Vad jag menar med detta är t.e.x att..-mamma kan du skjutsa mig?, -Kan du ”låna” mig lite pengar?.  Visst, jag vet vad pengar kan gå till…nej, vad dom går till. Men om hon inte får pengar vad händer då? Måste hon göra vissa ”tjänster” för att upprätthålla sitt missbruk? Blir det nåt kriminellt hon sysslar med?  Blir någon förbannad och hon får stryk? Inga lätta beslut att brottas med. Jag har gjort både vad min karaktärsperson sagt och mitt samvete  sagt. Svårt. Så oerhört svårt beslut. Men det är också val jag gjort. Bra eller dåligt. Jag vet aldrig efter varje situation. Hoppas bara på det bästa.

 

 

 

”Livet för syskon till missbrukare

Missbrukarfamiljen lever i ett enda stort kaos, det är självklart otroligt smärtsamt att se den man älskar förändras. Det är också smärtsamt att bli lurad, att leva i otrygghet, att få skämmas och att ständigt bli besviken.

Man förlorar hoppet om sitt syskon flera gånger under resans gång, det är mycket känslor inblandade och man FÅR vara arg, ledsen, kanske även bryta kontakten ett tag om det är nödvändigt för att du som människa ska må bra, ditt syskon vet att du älskar denne ändå. Men DU är viktigast i DITT liv!

”Varför?” är också en fråga man ofta ställer sig, men det finns inget bra svar på detta.

Ingen förälder, syskon eller någon annan har gjort personen till missbrukare – det har dom gjort själva. Det är inte ditt fel.

Att vara medberoende innebär att du är precis lika värdefull och bra som andra människor och att du har utvecklat en ”roll” för att försvara och skydda dig själv. Du har kanske klarat dig så bra just på grund av din förmåga att gå in i en roll. Rollen som från början var bra och fungerade kan i längden bli negativ och hindra dig från att vara dig själv och dessutom få många negativa konsekvenser.

Man blir isolerad: …….

Redan några månader efter att ett allvarligt drogmissbruk uppkommit, påbörjas ett successivt avskärmande från vänner, familj och samhälle, även om det kan ta år innan man förstår vad man håller på med.

Man ger upp: ……

Efter att ha levt ihop med en missbrukare ett antal år kommer de flesta människor in i en depression. Livet har blivit en ständig börda med få, om ens några, ögonblick av äkta glädje och trivsel. Apati, olust, fysiska krämpor och kronisk trötthet blir de kroppsliga uttrycken i denna process.

Att alla människor väljer sina egna liv vet vi redan. Den som valt att använda droger är själv fullt ansvarig för sitt eget liv och sitt val

Att skylla på sin uppväxt eller andra människors handlande och beteende är bara ännu ett av dessa så kallade bedrägerier.

Det finns väldigt många människor som vuxit upp i misär men som ändå har valt att leva ett sunt liv.

 

Det finns många sidor på nätet  att läsa på och det är bra. För man tror man är så ensam. Ensammast i hela världen, men så är det ju inte alls. Långt ifrån. Men när man sitter där åter igen med mobilen nyss pratandes med min dotter som hamnat åter igen akut på beroendecentret, då känns man vara helt tom.  Jag gråter inte nu längre, blir inte arg, blir inte uppjagad utan blir bara helt tom…blank. Det kan ta flera dagar innan reaktionen kommer ibland,  för man går in i en dvala, som att, -jag vill inte vara med om det här mer!! Det måste ta slut nu!! Motsätter sig för att känna något alls. Men det kommer ju sen. Det kan jag lova!

Men tar slut gör det inte. Tvärtom det blir värre, när man helt absolut intalat sig själv, att nu kan det INTE bli värre än så här….då blir det det. Om och om igen.

Jag har pratat om missbrukarens/beroendens kropp, men hur reagerar min egen och de andrs som står nära? Jag har inte en aning, men att alltid hålla hjärnan på högvarv och aldrig riktigt släppa ”garden”, det sliter ju. Samt att man får fysiska åkommor. Magen, återkommande huvudvärk, spänningar i rygg , nacke och annat. För jag tror inte jag slappnat av till 100% på många många år. Jag har ju inte kunnat det? Inte ens när jag sover. Har inte fått den där ”djupsömnen” på så länge så jag kommer inte ihåg knappt. Man håller så länge man håller.

 

Ibland undrar man vad tror andra människor om mig? Jag är/var ju mamma till en missbrukare. Vad var vi för en familj? Som inte kunde hålla reda på ungen? Vilken misslyckad person jag måste vara? Ja, jag har hört mycket skit under åren. Men vi är/var ingen missanpassad familj. Jag har gett och tillbringat all min tid åt mina barn. Dom har alltid kommit först och banne den som rör dom!. Jag har haft 2 ca 10-åriga förhållanden, så jag har inte ”sprungit runt” heller med olika. Har aldrig suttit hemma och druckit när barnen varit med.Det har inte funnits en enda flaska inom synhåll. Men vad är det för fel då? Måste det vara något fel? På mig? På oss andra?. Visst, vi kommer säkert  aldrig ses som första klassens människor, men kärleken har alltid funnits där. Vad jag inte alltid kunnat är väl i så fall köpa allt nytt trendigt till dom. Men jag har slösat kärlek. Sett till att jag alltid funnits där. Varit närvarande. Inte jobbat heltid  så många år när de var små eftersom jag hellre ville spendera mer tid med mina barn. Är det fel? Nej, jag tycker inte det. Sån är jag. Familjen betyder så fruktansvärt otroligt mycket och jag trivs med att vara den som ordnar, fixar, ser till att saker funkar, att saker händer. Är det fel? Nej, jag tycker inte det. Sån är jag.

 

Mina barn, allihop, var jättegoa och fina och duktiga som små. Självklart är dom det fortfarande…. Att sedan diagnoser utvecklades och slet tag i min dotters liv, det är fruktansvärt olyckligt och jobbigt. Men skulle det göra mig till en dålig förälder? Oss till en dålig familj? Nej, det skulle vara rent kränkande. Det går jag inte med på alls. VI fick en missbrukare i vår familj. Det hände oss. Vi kunde inget göra mer än att leva med det. Under många många år och känslan av att det snart ”smäller till” igen finns alltid.

 

Jag är tacksam för varendaste dag. Varje dag som går bra. Efter alla dessa år går det inte att helt bara ”släppa taget” och säga att…äntligen nu är allt över. För vi  andra, hela familjen, har blivit så sammansvetsade präglade av allt detta som ingen annan kan förstå.

Det blev en resa vi fick åka med på, dras med på. Hela familjen. Och resan kanske bara tar ett uppehåll? Man bara väntar…när kommer nästa ?…..

Och jag är fortfarande busschauffören. …

Annons-sida-wp-bred