Människor tycker om att hjälpa till!

Människor tycker om att hjälpa till!

Den där har de allt placerat rätt listigt, tänker jag förundrat när jag ser den blå byggcontainern som står mitt på trottoaren utanför Arkaden, en galleria precis innan NK, som är under renovering. Passagen invid husväggen måste vara uppemot en meter i alla fall, flinar jag för mig själv. En inte helt optimal bredd om man kommer plöjande med rullstol och dessutom får möte. Vilket jag naturligtvis får när det är så mycket folk i rörelse.

Jag stannar till för att vänta ut personen som kommer från andra hållet. En tjej i min ålder visar det sig. Ganska snygg faktiskt. Brunetten har på sig en mörkblå kostymdräkt och ser med allvarlig min stint ner i backen när hon i rask takt närmar sig. Precis när hon kommer ut ur passagen lyfter hon på huvudet, naglar fast mig med ögonen och fyrar av ett jätteleende. Jisses! För en sekund vet jag inte vart jag skall ta vägen innan jag generat besvarar det bländvita leendet och handlöst faller ned i de klarblåa ögonen. Hon behåller ögonkontakten och skrattar dessutom till när hon passerar förbi. Hade jag kunnat bli knäsvag så hade jag sjunkit rakt ned genom gatan. Nu lutar jag mig istället fram med armarna i knät och tar ett djupt andetag.

Nyfiken på vart hon skall ta vägen vrider jag på huvudet bara för att se hennes ryggtavla försvinna förbi runt hörnet. En kort sekund funderar jag på att jaga efter henne men hindras av den lilla filmsekvensen som spelas upp i huvudet. Filmsekvensen av en patetisk man i rullstol som, efter att ha övertolkat ett ögonkast och ett leende, ropande jagar efter en vacker kvinna. När jag samlat mig en stund börjar jag, fortfarande lätt chockad över vad som precis inträffat, rulla fram mot passagen. Ofokuserad som jag är missar jag den lilla ojämnheten precis innan öppningen, vilken får rullstolen att ändra riktning, och som för med sig att jag dundrar rakt in i den blå byggcontainern. Ett litet tag tror jag att jag skall ramla ur men på något sätt lyckas jag hålla mig kvar. Den svarta skinnportföljen som ligger i mitt knä faller ner på marken och plånboken ramlar ur. Jag svär till för mig själv men börjar snart flina när jag tänker på vad det var som fick mig att missa öppningen så grovt. Jäklar vilken tjej! Vilka ögon, vilket leende! Jag vänder mig om igen men nu är hon naturligtvis borta. Kanske man kan annonsera efter henne i någon tidning, tänker jag, samtidigt som jag åter riktar uppmärksamheten mot portföljen på gatan.

”Den där får jag aldrig upp på egen hand”, mumlar jag för mig själv men gör ändå ett försök och sträcker mig efter den. Precis som jag trodde når jag inte riktigt ned men gör ändå ett försök till. När jag för andra gången ligger dubbelvikt i knät och trevar efter portföljen dyker det upp två armar framför mina ögon. En tillhörande en kvinna och en tillhörande en man. I munnen på varandra säger de ivriga att hinna först.
”Jag tar den!” Mannen får tag i portföljen och lägger samtidigt i plånboken. Han placerar den i mitt knä och jag tackar för hjälpen. Sedan går de skrattande och under livlig diskussion iväg.

Jag blir sittande kvar, lite fundersam över vad som precis har hänt. Den första tanken som far genom huvudet är: Jäklar, vilken tjej! Jag måste försöka få tag på henne igen. Sedan tänker jag på mannen och kvinnan. Lustigt, två vilt främmande personer som i exakt samma sekund erbjuder sig att hjälpa till och dessutom pratar i munnen på varandra. Det kan ju inte hända alltför ofta? Sedan kommer den tredje tanken och då blir jag helt varm i kroppen och bara ler. Just där, just då kommer jag på det. Något jag borde förstått tidigare, något jag kanske också varit medveten om tidigare, men som med det som precis inträffat är nästan löjligt uppenbart. Människor tycker ju om att hjälpa till! Människor tycker om att känna sig behövda!

Att det skulle ta så förbannat lång tid att komma på det, tänker jag när jag till slut fortsätter uppför Östra Hamngatan. Resten av vägen hem dyker det upp massor av minnesbilder bara från de senaste dagarna där olika mer eller mindre okända människor faktiskt erbjudit sig att hjälpa till. Mannen på Linnégatan häromdagen som erbjudit sig att putta mig in i bilen när jag fastnat på liften. Grannen som stannat och hållit upp porten när hon sett att jag kommit efter henne. Expediten i klädaffären som, när jag trasslat med sedlarna i plånboken, frågat om hon fick hjälpa mig att få upp dem. Jag hade tackat för hjälpen alla gångerna men gjort det slentrianmässigt, nästan lite irriterat om jag tänker efter. Inte reflekterat över att jag fått hjälp från någon som inte behövt ge mig den. Inte insett att de av ren välvilja sträckt ut en hand och, av leendet att döma efteråt, tyckt om det.