Livets färger

Livets färger

Som om alla Sveriges treåringar fått fri tillgång till pastellkritor med uppdrag att färglägga naturen. Höstlandskapet är nästan plågsamt vackert när det flyter förbi utanför tågfönstret men anspänningen gör att jag har svårt att njuta fullt ut. Vetskapen om att människorna jag skall prata inför idag själva har tuffa erfarenheter av förändring, gör mig lite extra nervös.

”Det är inte vad vi varit med om utan vad vi lärt oss som är det viktiga.” Mitt självpeppande mantra fungerar och har tagit udden av den värsta nervositeten när de 25 åhörarna tar plats i lokalen. Utan att veta exakt hur deras vardag ser ut förstår jag ju att det är tufft att vara förälder till ett barn med medfödd eller förvärvad dövblindhet. Att det har inneburit en stor förändring i deras liv.

Min nervositet har varit obefogad och föreläsningen flyter på bra. De behöver inte så lång startsträcka för att bli personliga vilket mynnar ut i nya infallsvinklar på mina verktyg och jag ler inombords när de delar med sig. Känner mig privilegierad över att få en liten inblick i deras vardag.

När jag efteråt får en pratstund med några av deltagarna förstår jag att denna årligen återkommande helgkonferens är en oerhört viktig ventil. Att det är här de hämtar kraft från och utbyter erfarenheter med människor i samma situation för att orka med vardagen under resten av året.

Jag vet inte riktigt vad jag hade förväntat mig men blickarna jag mötte idag var inte fyllda av hopplöshet och förtvivlan utan av styrka och kraft. Min förvissning om att vi alla bär omkring på en inneboende kraft, att vi klarar mycket större förändringar än vi tror, har återigen blivit bekräftad.

Tack för att jag fick ta del av den!