Läsarkraft: "Tacksam över att jag inte blev som min mamma!"

Läsarkraft: ”Tacksam över att jag inte blev som min mamma!”

Läste härom dagen om en kvinnas uppväxt med missbrukande föräldrar..det satte igång mina tankar på min egen barndom.
Jag växte upp i en typisk svenssonfamilj, mamma var hemma med oss syskon och pappa jobbade. Såhär var det tills jag var ca 9 år då mina föräldrar valde att gå skilda vägar. Pappa tog ett steg tillbaka och mamma fick vårdnaden om oss. Vårt liv förändrades rätt drastiskt. Efter ett tag ville mamma ta igen sina år som hemmamamma. Hon började festa och träffa män. Vi var i början hos barnvakter, som ex storebrorsan. Men lite senare, minns inte exakt hur gamla vi var men då fick vi klara oss själva när mamma gick ut och festade. Ibland kom hon hem och hade efterfest och ibland kom hon inte förrens nästa dag, eller nästa. Jobbade gjorde hon men pengarna räckte aldrig. Nya kläder fick man sällan och glömmer aldrig den vintern då jag fick ha min höstjacka. Det var kallt. Ofta fick vi leta efter mynt hemma för att kunna köpa en mjölk när månaden närmade sig slutet.

Har jobbat med mig själv en del och insett att min uppväxt satt starkare spår i mitt vuxna liv och min roll som mamma än man kan tro. Har levt i många år och jagat det perfekta, det bästa i hemmet, barnen i de allra bästa kläderna, livrädd för att de ska frysa så inget annat än märke har varit bra nog. Allt skulle va tiptop. Alltid funnits nära till hands för barnen, fått dåligt samvete om jag inte var med dem konstant som små. Känt stress över att hinna diska ex medans mina barn inte ska känna sig övergivna i rummet bredvid. Har själv lämnat mina barns far men vi tar lika mkt ansvar för dem. Har blivit nykterist trots att jag aldrig haft problem med alkohol.
Mitt hjärta är halvt när barnen inte är hos mig men jag finns för dem alltid, ser ff till att de har allt de behöver men har fått hjälp med att inte få ångest över barnens kläder osv. Har förstått att ångesten och stressen som jagat mig i flera år har till stor del berott på min uppväxt. Insåg detta som 37 åring men bättre sent än aldrig. Har tagit hand om mig själv och lyssnat på mina känslor. Stressen och ångesten som jag kände i äktenskapet, huset, jakten efter det perfekta är äntligen över och trots jobbiga bitar i livet så är min själ väldigt mkt lugnare nu.

Min mamma har funnits i mitt vuxna liv men hon påverkar mig negativt många gånger fortfarande. Hon lever inte i missbruk längre men hon gör mig ff illa.. Just nu är en sån period då jag brutit kontakten..igen. Pappa har jag en rätt bra kontakt med, vet var jag har honom. Vi har dock haft en familj under vår uppväxt där vi fick vara på lov och sådant, de ÄR våra räddande änglar, tror mamma känner så med idag.

Tacksam över att jag inte blev som min mamma!
Och mitt hjärta värker alltid lite extra för utsatta barn..

lasarkraft