Läsarkraft! Från: Mamma till ett barn som inte vill leva

Läsarkraft! Från: Mamma till ett barn som inte vill leva

lasarkraft

Mitt barn! Att få barn va en ny del i livet som öppnade sig, Jag var ensam med mitt knyte till son men mina föräldrar fanns som hjälp och finns kvar idag med.Mitt barn var som alla andra till en början, han lekte pratade och gick tidigt.

Väldigt skojfrisk kille, tills han började närma sig 5-6 år. Fröknarna ringde och berättade att han var elak mot andra barn. Slogs, spottade och va ful i mun. Bara att hämta hem han.. Detta skedde flera ggr i veckan, jag drev eget företag vid denna tidpunkt hade börjat en ny relation. Kan det vara det?
Han kom upp i 6 års ålder, det va nyår och vi hade en fantastisk dag tills något inte gick hans väg. Det blev tumult och försök att få han att lugna ner sig, men jag hann inte med. Han tog förskäraren i köket, trycker den mot handleden och bara ser på mig med svarta ögon och skriker att:
”Jag vill dö mamma!”

Jag blir helt handlingsförlamad, våra gäster rycker in och får kniven av han och han bryter ihop. Tankarna är lika då som nu.; varför känner ett litet barn så? Vad ska jag göra?’
Ringde psyk och vi fick påbörja en lång resa med samtal, sociala anmälningar från skola mm.. Han fortsatte försöka ta livet av sig flera gånger. Efter nästan 3 år får han diagnosen ad/hd och bipolär sjukdom. Psykologen skrev i hans papper att det inte är frågan OM han tar livet av sig utan NÄR!

Där satt jag och började fundera vilken kista vi skulle välja, vilken musik, och allt va kaos å mitt barn var bara 10 år och mådde så dåligt. Oavsett vad jag gjorde så mådde han dåligt.
När han blev 12 så skulle han gå ut och cykla. Han kramade om mig och sa:
”Mamma, glöm inte att jag älskar dig,”
”Detsamma älskade barn”, svarade jag. Han cyklade iväg. Min telefon ringde efter bara 5 minuter. Min väninna ringde och berättade att han varit dit och sagt hej då till henne och alla djur. Jag kände hur kall jag blev i hela kroppen. Han ska göra något nu.
Totalt kaos rådde. Min vän ringde polisen och berättade allt och dom åkte ut för att leta efter en ung kille på cykel som antagligen skulle ta livet av sig. Dom letar efter mitt barn!
Ringde mamma och pappa bara skrek i telefonen, att nu orkar jag inte mer, jag har kämpat många år nu, gjort allt i min makt, varit sjukskriven flera ggr för att bevaka han 24/7.
Det ringde på dörren och jag hoppades att dom hittat han, men det var bara polisen. Min väninna var med och äntligen någon jag kan krama om! Polisen frågade en massa frågor och åkte ut igen.
Jag satt nog helt paralyserad å bara väntade. Efter en timme ringde dom:
”Vi har hittat han!! Han var på väg ut på stora vägen. Vi kommer med han nu.”

Ännu en gång räddade vi mitt barn som inte ens ville leva. Jag ringde psykjouren och fick sitta många timmar i samtal och sen hem igen för att försöka sova, försöka lita på han. Han sa bara:
”Mamma, förlåt mig, men jag vill inte vara här, jag vill inte leva”
Sen han var 6 år har han känt så här. Han är idag 17 och han känner likadant, men nu kan han sätta mer ord på det Han har berättat själv hur han känner. Han kan även förstå hur mycket jag och alla runt han kämpar och har kämpat för han.
Idag vågar jag slappna av lite mer. Jag kan bara kämpa utan att ge för mycket ord till mitt barn. Han vet att jag inte ger upp. Han vet att jag kämpar och älskar han och att fler föräldrar går igenom detta.

Skriver inga namn då någon kan bli ledsen, men detta är en förkortad historia ur vårt liv. Var rädda om varann.