Läsarkraft: en tiger i tamburen

Läsarkraft: en tiger i tamburen

lasarkraft

Av: Okami

Plötsligt under en kulen grådaskig höstdag, blev pojken varse om att odjuret stod där. Ibland syntes den knappt för skuggorna och ibland trädde den fram i ljuset, blottade hotfullt sina hörntänder som blänkte silvervita i det annars så fagra morgonljuset. Han konstaterade att det stod en tiger i tamburen. Han kunde inte riktigt komma underfund med varför den stod där, hur den kommit dit eller vem som släppt in den i huset. Men den flyttade sig aldrig. När han lämnade huset om morgonen för att gå till skolan stod den där och när han kom tillbaka på eftermiddagen vid skoldagens slut stod den fortfarande kvar.

Vissa dagar morrade den och trädde fram ur skuggorna och pojken lärde sig att han under de dagarna måste trippa fram tyst, tyst på tå för att inte förarga tigern än mer. Han fruktade att den en dag skulle sluka honom hel med hull och hår. För tigern, den var så fruktansvärt stor, och ändå lät pojkens far tigern stå kvar i tamburen, morrande, väntande på sitt tillfälle, dold bland skuggorna. Ibland, de gånger han förde för mycket oväsen, störtade tigern fram, öppnade sitt väldiga fruktansvärda gap och rispade honom med tänderna.
Det förmodligen värsta var att aldrig riktigt kunna veta vilket humör tigern var på från dag till dag. Ibland kunde pojken spurta ut ur huset utan att den trädde fram ur skuggorna, och ibland fick han tassa på tå för att blidka besten så att den under ett av sina vansinnesanfall inte skulle gå till attack mot honom. Eftersom han vaknade med samma gnagande oro i bröstet år ut och år in började detta tära på pojken. Ovissheten plågade honom ständigt.

Även de dagar tigern höll sig i skuggorna tassade pojken ändå fram på tå, utan att ge ett ljud ifrån sig. Hans tidigare glada skratt dog ut och ögonen blev tomma och frånvarande. Ovissheten om hans eget öde berövade honom på hans livslust. Att aldrig veta när tigern kunde gå till anfall. Han blev nervöst lagd och utvecklade tvångsbeteenden som plågade honom varje dag. Så en morgon fick han nog och berättade om tigern i tamburen för en lärare. Han fick sin beskärda del sympati och beklaganden, men ingen sändes hem till honom för att hämta bort tigern. Kampen var hans och hans ensam. Folk anade att tigern stod i tamburen, men ingen vågade ingripa för att rädda honom.

Han började utveckla mindervärdeskomplex. Han kände inte längre att hans existens betydde något. Ingen ville rädda honom från tigern i tamburen, utan folk stod bara tysta och betraktade passivt händelseförloppet, år efter år efter år. Pojken drog sig alltmer in i sig själv. Han slutade nästan helt att prata, eftersom han insåg att detta inte tjänade något till. Tigerns närvaro i tamburen plågade honom vart han än gick, till och med i hans drömmar. Han fick aldrig rast eller vila. Skolbetygen sjönk och under sitt sista år i grundskolan var han en hålögd vålnad, en ynklig rest av det tidigare så rosenkindade leende vackra barn han en gång varit.

Så en dag växte han upp och blev stor nog att testa sina vingar. Han flyttade och skapade ett eget hem åt sig. Åren gick, han gick ut gymnasiet, han fick sitt första jobb och en dag föll han i förälskelse och fick en ljuvlig liten rosenkindad dotter, som var gång han såg på henne stal hans fadershjärta.

Tigern i tamburen var borta, men djupt i den mentala skog som utgjorde hans själ lurade fortfarande minnet av besten. Han lovade sig själv dyrt och heligt, att aldrig någonsin släppa in en tiger i sin tambur. För han visste att ärren efter dess silvervita tänder aldrig försvann, hur man än gnuggade och tvagade sin hud.