Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1602

Så kan det vara – en beskrivning om vägen till och från ett utmattningssyndrom

Jag växer upp i en familj där min mamma lider av psykisk ohälsa. Men jag klarar mig bra i skolan och har många fina kompisar. Jag flyttar för studier och får sedan arbete. Min pappas by-pass opereras. Jag får nytt arbete på hemorten, pappa insjuknar i cancer. Vi får stundtals slå oss fram i vården. Pappa dör efter 3 års kamp. Nu lägger jag märke till min värk i kroppen. Men efter ett besök hos läkare struntar jag i värken.

Nytt arbete, flyttar. Mamma insjuknar i demenssjukdom. Vi fortsätter slå oss fram i vården. Får första barnet (besvärlig graviditet, besvärlig förlossning). Mamma blir sämre. Nu kommer en trötthet som inte går att vila bort. Min kropp värker. Får av sjukgymnast ett träningsprogram, som inte hjälper speciellt mycket.
Flyttar till hus, hjälper mamma att flytta till ett demensboende. Får andra barnet (besvärlig graviditet). Hjälper mamma att flytta till ett närliggande demensboende. Omorganisation på arbetet flera gånger. Bland annat blir vi konsulter och ska vara ”resbara”.

Något måste ändras i mitt liv. Det jag kan och vill ändra på är mitt arbete. Hm, vad vill jag bli när jag blir stor?
Omskolning. Inom en två veckorsperiod får mamma en stroke, en omtyckt granne går bort i cancer, sonens klasskompis ena förälder begår självmord. Jag flaxar mellan studier, hämtning/lämning på dagis och skola samt sjukhuset. Min man är på tjänsteresa.

Jag kan knappt komma upp ur sängen på en och en halv vecka. Tar lite prover som ser bra ut. Reser mig sedan upp och kämpar vidare. Studierna är ju så intressanta! Och jag vill ju det här så mycket. Magen krånglar, allergin blir värre, sömnen är inte så bra. Tröttheten finns där. Kroppen värker. Men det struntar jag i. För det verkar ju inte finnas något fel på mig.

Färdigutbildad, säger upp mig från min fasta tjänst utan att ha ett nytt arbete. Jag orkar bara inte gå tillbaka till det gamla arbetet även om jag förstås gör ett försök innan magen ger upp. Prover ser fortfarande bra ut. Nu kommer även myrkryp i huvudet.

Får ett vikariat. Kämpar på trots dålig sömn, myrkryp i huvudet, tröttheten, kroppen värker. Arbetet är ju så intressant och roligt! Tänker inte alls på att även roliga saker tar kraft och energi. Kanske är det klimakteriet?

Nytt vikariat. Men nu orkar jag inte längre. Sömnen är näst intill obefintlig. Hjärnan fungerar inte. Kroppen värker. Blir sjukskriven. Får tack och lov rehabilitering (efter lite krångel med vården förstås). Jag ska ut igen. Men på ett annat sätt än tidigare. Inte kämpa, inte vara för engagerad, vara rädd om mig. Tänka på mig först. Andra får tänka på sig. Inte lätt att byta strategier.

Jag möter försäkringskassans system och regler samt handläggares brist på kunskap och kompetens. Jag får vara samordnare mellan vården, försäkringskassan och arbetsförmedlingen. Tack och lov hittar jag till slut en väg där jag får en samordnare som har kunskap och kompetens.

Nu är jag ute och arbetsprövar. Min energinivå är låg. Och jag har vissa kognitiva begränsningar, kroppsliga besvär och sover fortfarande till och från sämre. Men jag har nu viss förståelse från myndighet, arbetsgivare och familj. Människan är gjord för att klara en hel del belastning. Bara hon får tillräckligt med återhämtning. Jag har inte fått tillräckligt med återhämtning på 20 år. Men jag känner ändå att jag är på väg mot ett liv där jag inte kommer tappa bort mig själv fullständigt igen när livet ger mig både roliga och mindre roliga utmaningar.