Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1508

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Vi börjar med hösten 2013, då började min undersköterske utbildning, jag va riktigt glad och taggad eftersom jag hade hoppat av gymnasiet, jag blev gravid med vårat 4.e barn 2014 det va då allt hände på en gång, när jag va gravid i 8 månaden så hade jag 3 dödsfall i min släkt på loppet av 1 månad vilket tog ganska mycket på krafterna, samtidigt som jag skulle hålla modet uppe för våra 3 andra barn skulle jag plugga och hinna sörja dom bortgångna, i termin 3 alltså min sista termin föddes våran 4.e son, jag va ledig från skolan i 1 vecka ca sen började jag plugga sista terminen på distans.

Satt dag in och dag ut och pluggade, samtidigt som jag ammade satt jag och skrev tentor, satt uppe till 3 på nätterna för att hinna ikapp och bli klar i tid. I januari 2015 blev jag äntligen klar och godkänd undersköterska.

Nu händer det som inte fick hända, för 1 månad sedan blev jag ensamstående med våra barn, efter ett 10 års långt förhållande och ett äktenskap på 8 år så skulle jag helt plötsligt klara allt själv, ta hand om barnen, hemmet och våran hund. Jag krachade många gånger men har rest mig upp lika fort (för barnens skull).

I förra veckan fick jag mitt första ordentliga jobb som uska på ett äldreboende, jag har gjort 2 pass redan och väntar 3 pass till i nästa vecka, jag är super super glad över mitt jobb men det känns endå tungt, jag har hela huvudet fullt av frågetecken, varför nu? Vad gjorde jag för fel?

Jag tänker aldrig ge upp hoppet om att vinna tillbaka min man och mina barns pappa. När jag hade hunnit landa och insett att han hade flyttat fick jag ett brev på posten jag har fått livmoderhals cancer, då kom bakslaget igen, alla tankar och funderingar kom igen, hur länge kommer jag leva? hur blir det med barnen om jag dör? Jag sover eller äter knappt inget om dagarna, men en sak är jag säker på och det är JAG KOMMER ALDRIG ATT GE UPP ! Jag kommer kämpa mot min cancer och jag kommer att kämpa från att få hem min man igen.

Tillsammans är vi starka och vi har kraften inbyggt i kroppen bara vi vågar ta fram den och vill. Va rädda om varandra vi vet aldrig när det kan vara försent. Kramar R