Läsarkraft

Läsarkraft

Annika Werkmästar

Det är åtta år sedan nu. Åtta år sedan jag fick höra hans sista andetag. Ett raspigt, gurglande förfärligt sista andetag. Minnet är lika starkt som om det var igår. Hans tidigare tjocka, svarta lockiga hår hade tunnats ur och blivit grått av sjukdomen. Likaså hade hans muskulösa arbetarkropp förtvinats.

Men det är inte den bilden av pappa jag bär med mig. Bilden som finns i mina tankar är just hans fina tjocka lockar och hans långa bondstarka ståtliga kroppshållning. Jag hör hans smittande skratt och ser framför mig hur han njuter av att vara morfar. Något han bara hann vara i två år… Men han var den bästa i världen!

Saknaden är enorm men han finns alltid hos mig. Jag fick höra en dag att han finns ju kvar. Han lever vidare i mig genom de egenskaper jag ärvt. Varje gång jag kommer tio minuter innan utsatt tid ler jag stort och ser min pappa framför mig. Eller varje gång jag hör hans sätt att argumentera för saks skull genom min egen röst…

Cancern tog min pappa ifrån oss alldeles för tidigt, men minnet kan sjukdomen aldrig ta.

lasarkraft