Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1508

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ann-sofie Karlssons mammas berättelse om den fruktansvärda dagen i vårt liv!

Jag och Ann-sofies lilla syster skulle åka på semester till Björkängs camping med några vänner och Ann-sofie skulle komma efter när hon slutat jobbet men hon kom inte så jag gick och ringde till henne. Hon sa att hon hade ont i huvudet och ville stanna hemma och vila, men jag blev orolig för jag tyckte att hon talade lite otydligt. Så jag ringde hennes pappa och bad honom åka till henne och kolla hur hon mådde. Efter ett tag ringde han mej och sa att jag får komma hem för Ann-sofie ligger på akuten.

Det blev ilfart från Björkäng till Kungälvs sjukhus där låg hon i ett mörkt rum för hon tålde inte ljuset. Dom hade tagit ryggmärgsprov på henne, så dom väntade på ambulans för transport till Sahlgrenska. Jag åkte med och när vi kom dit stod läkare och sköterskor beredda att ta hand om henne. (Mitt livs värsta resa) När hon blivit inlagd på ett rum satt jag och höll henne i handen när hon plötsligt försvann. Jag skrek så det kom läkare och sköterskor springande och dom tog Annsofie och körde iväg med henne. Under tiden kom resten av familjen: Annsofies pappa , två bröder och hennes lillasyster som storgrät och de var väldigt oroliga.

Dom kom tillbaka med Annsofie men nu med en dräneringslang och ett stort bandage om huvudet eftersom hon hade så högt tryck. Sedan kom läkarna och pratade med oss men dom kunde inte lova något. Dom sa att vi får se timma för timma vad som händer. Det var fruktansvärt. Sedan blev det olika sorters röntgen där dom upptäckte att hon hade en propp i lillhjärnan. Det blev operation och hon blev nedsövd i 10 dgr för att hjärnan skulle vila.

Det var fruktansvärda dgr för vi visste ju inte om vi skulle få tillbaka våran lilla fina dotter och syster igen. Det gällde att försöka vara stark som förälder. Vi hade ju tre barn till som behövde tröst i denna svåra situation. Men Annsofie började vakna så sakta och första tecknet var att hon började röra på ögonlocken. Sedan när vi talade med henne var en blinkning ja och två var nej. Lillasyster skrev som hon läste för Annsofie och då sa sköterskorna att det var jättebra för det sista som lämnar människan är hörseln. Annsofie hämtade sej sakta men säkert och efter en tid blev hon flyttad till Kungälvs sjukhus.

En kväll när jag och lillasyter var och hälsade på henne och var på väg att gå hörde vi en röst som sa:
”Mamma”. Jag vände om och såg tårarna på Annsofies kind. Jag frågade om det va hon och hon nickade. Då grät vi glädjetårar alla tre. Men glädjen varade inte länge. På morgonen ringde dom från sjukhuset och sa att det hänt något, så jag åkte dit. Då låg hon på iva och hade fått en slempropp i kanylen i halsen och försvunnit ännu en gång. Hon bara grät och jag höll min lilla dotter i handen och sa vi ska klara detta också, men hon skakade på huvudet o grät. Då bad jag till gud att min lilla dotter skulle få slippa lida mer men hur det var klarade hon detta också. Men hon var så svag att hon inte klarade hålla sitt huvud eller sitta utan stöd. Det var fruktansvärt att se sin lilla dotter så.

Vi fick ta ett fruktansvärt svårt beslut eftersom vi inte visste om hon någonsin skulle klara av att bo själv igen. Så jag frågade henne om vi fick såga upp hennes lilla etta på Komarken så skulle hon bo hos mej när hon fick komma hem. Hon gick med på det. Det var fruktansvärt att packa hennes saker och jag grät och packade och tog hem hennes saker till mej.

Men tiden gick och Annsofie kom hem och så småningom fick jag hjälpa henne med att ge henne mat genom en slang i magen, hygien etc . När hon blivit bättre började vi att söka lägenhet till henne och hon fick en tvåa som blev anpassad för henne. Jag flyttade till samma område så att jag lättare kunde hjälpa henne. Det gick bra, men så en dag ville hon ut och åka båt med sin pappa och det gick bra tills vi kom iland för då välte hon med rullstolen och slog i huvudet och fick en hjärnblödning till, men även det klarade hon. En dag ringde hon och bad mej komma för hon ramlat hemma och det blev ambulans då hade hon brutit lårbenet

Sedan kom det en jobbig tid för henne när kompisar, bröder etc började skaffa sej fam och barn. Det var säkert jobbigt för henne för hon var ju själv i den åldern. För mej var det också jobbigt eftersom jag kände, och känner fortfarande, att jag inte orkade och hann med att ge dom andra barnen den omsorg som dom behövde, men jag tackar gud för att dom har klarat sej bra.

Annofie arbetar 25 procent, går hjälpligt korta sträckor, kör bil, har pojkvän och en söt liten katt. Jag är evigt tacksam att jag har 4 fina barn och 5 fina barnbarn. Jag vill Tacka alla Kompisar, arbetskamrater, släkt etc som stöttat Annsofie !!!!!!

MVH Lilian Karlsson.