Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1508

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag vill börja med att säga att jag kommer från Kungälv, är född -72 och gick ekonomisk linje på Kongahälla, så jag vet vem du är., Christian. Det gick en tjej i din klass som heter Ingela Mathiasson. Hon är en gammal klasskompis till mig. Jag kommer ihåg när hon berättade att det var en kille från hennes klass på gymnasiet som hade brutit nacken. Jag tyckte så synd om dig, en kille i sina bästa år, när allting ska vara toppen. En tanke jag vet att jag hade då var att hur ska den långe killen kunna åka rullstol! Jag hade inte en tanke på då att mitt liv skulle vändas upp och ner 4 år senare.

Det var i juli -96 som jag efter att ha varit inne och jobbat en dag på semestern, som vi på kvällen träffades ett gäng gamla kompisar. Dagen efter skulle jag, Ingela och en tjej till åka och tälta, men ödet ville annorlunda! Jag minns inte så mycket av detta själv, jag fick en spruta för att glömma smärtan. Jag vaknade i alla fall med väldig huvudvärk och illamående. Till slut åkte vi in till akuten. De trodde inte det var så allvarligt förrän jag blev ljuskänslig. Det togs ett ryggmärgsprov på mig och där såg de att det var något allvarligt! Så det blev ambulans i ilfart ner till Sahlgrenska där det konstaterades att jag fått en kraftig stroke! 24 år gammal! Det tror man ju ska hända gamla människor!

För att rädda livet på mig fick de operera mig, de fick utrymma större delen av lillhjärnan för att den inte skulle tränga ner i ryggmärgen. Jag låg nersövd i 10 dar, svävade mellan liv och död. Jag vaknade upp på IVA i Kungälv, totalförlamad! Så jag har genomgått den där resan att få lära sig det mesta på nytt igen. Andas, hålla huvudet (vilket var jättetungt!) svälja, prata och sist men inte minst gå igen! Jag minns den där gången då jag orkade gå en hel sträcka i barren. Jag blev så glad att jag stortjöt, min sjukgymnast grät hon med. Jag kan säga att de andra patienterna tittade undrande på oss!

1 juni -97 fick jag en egen lägenhet igen, efter några års sjukskrivning, jobbar jag på min gamla arbetsplats igen, visserligen bara 25%. Jag träffade en man för lite mer än 8 år sedan. Vi har valt att inte skaffa barn men för cirka två år sedan fick jag en försenad 40-års present av mina kompisar i form av en liten katt! Så honom skämmer vi bort!

Det har blivit många tårar och hård träning för mig, jag tränar än idag, på Friskis & Svettis i Kungälv har de En grupp som heter Öppna dörrar, där man kan sitta om man vill. Jag tränar där en gång i veckan, mycket för att upprätthålla den lilla styrka jag har. Sedan är det mycket en social grej, den äldsta (en riktig krutgumma) är över 92 år. Men jag tycker det är intressant att höra henne berätta om vad hon varit med om. Vi har en tjej som är yngre än mig. Hon sitter i permobil nu men innan var hon spinninginstruktör! Så där känner man sig lyckligt lottad!

Det var ju ovisst i början om stroken berodde på mina p-piller. Så en del kompisar slutade med sina så några barn är jag ”skyldig” till. Jag kör bil igen och livet rullar på. Jag går med rullator kortare sträckor, har en permobil för att åka längre sträckor och även en manuell rullstol. Jag tror inte jag skulle vara den människa jag är idag om jag inte genomgått denna resan och mött alla dessa underbara människor, både inom vården, familj, vänner och arbetskamrater…. Jag har beställt din bok och det ska bli väldigt intressant att läsa den då jag tror att vi har snarlika erfarenheter.

Ann-Sofie Karlsson