Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1508

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För drygt tre år sedan träffade jag en man och det blev kärlek vid första ögonkastet. Hans lukt, hans sätt att vara och allt föll mig i smaken. Han fick mig direkt att trotsa alla de saker jag tidigare hållt hårt på, som umgänge med barn osv.

När han dök upp dit jag och sonen var efter bara några veckors umgänge så tyckte jag det var gulligt fastän jag sagt till han att jag ville vänta med att blanda in barnen. Ganska snabbt var han ute på sitt och kunde strunta i att höra av sig och då var det jag som var orolig och dum som reagerade. Om jag inte svarade så kom han och kollade så jag var hemma och även det tyckte jag var gulligt. Men egna misstag skyllde han alltid över på mig och att jag reagerade allt för mycket.

Min magkänsla var inte bra men ändå var det en sådan fysisk attraktion och jag hade några misslyckade förhållanden bakom mig så ville inte misslyckas igen. Försökte prata med han åtskilliga gånger men han öppnade sig aldrig. Förlåtelse var inget för honom. Jag bröts ner, sov allt sämre och mådde inte bra men jag ville fixa det här. Vi flyttade ihop och på inflyttningsfesten kallade han mig för hora och försvann bort ett dygn och kom hem vansinnig och sen var vi vänner efter att jag bett han att lugna sig och prata. Hans övertramp på mig och mina känslor gjorde mig alldeles galen och vimsig. Sömnen blev allt sämre av att jag inte fick kontakt med mannen.

Jag ville prata och försökte om kvällarna men han sa att det inget fanns att prata om. Jag uttryckte min otrygghet ihop med honom och han undrade vad han kunde göra åt det. Jag sov åtskilliga nätter på soffan och aldrig att han undrade varför. Vart jag sur eller tvär så pratade han inte med mig och ändrade jag på några planer blev han galen. Jag blev så ledsen in i mitt hjärta och aldrig att han ville förstå det. Han lät mig gå till soffan övergiven och ledsen utan minsta kärlek. Jag kunde åka iväg om vi blev ovänner men han brydde sig inte om det.

Han visade aldrig att jag spelade någon roll. Jag fick böna och be om respekt och ansvar. Jag kastade mig över honom, slog på honom, gapade på honom ; allt för att få en reaktion på att han blev besviken på mig eller att han skulle förstå men det blev tvärtom. Han brukade våld mycket värre tillbaka och gav mig skador. En gång kastade jag vatten på han för att han skulle lyssna och då slängde han in mig i en dörr och då blev jag rädd och tog hans glasögon och sprang iväg. Han körde iväg och jag gick in och låste. Då slog han in en ruta och kom in. Då bestämde jag mig för att flytta.

Men vi fortsatte ihop; han lovade att ta tag i sitt liv och förstod allt illa han gjort mot mig. Nu var han positiv och ville gifta sig och skaffa barn. Jag flyttade och några månader där var allt jättebra och han var en bra pojkvän men sedan kom den gamle tillbaka som inte brydde sig och som blev arg på allt och struntade i att svara osv. Till sist tog det slut och en månad efter bodde en ny tjej och hennes barn där. Nu fyra månader efter känner jag mig fri och lycklig. Fast det tar fortfarande tid! Men en dag kommer jag våga lita på en man igen