Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1508

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För ett år sedan var min son 17 år, vi kan kalla honom Rasmus. Rasmus blev den sommaren som förbytt, trodde på riktigt det var droger! Han fick lämna pisseprov 3 ggr den sommaren, men fanns inte ett spår a någon drog i han kiss. Han rymde, han kallade mig alla fula ord man kan tänka sig, sålde allt han fick tag i, tappade kompisar, kom å gick som han ville, åt inte och när han åt så blev det massor, taskig mot sina syskon, sket i skolan, betygen rasade. Man bara va inte droger?? Vad fan är felet med mitt barn??

Många veckor i förtvivlan, sårad, besviken, förbannad, hopplöshet.. Visste på riktigt inte vad jag skulle göra, vad jag ville göra var att bara skaka om ongen å skrika till honom vad fan håller du på med? Tillslut ringde jag och anmälde honom till socialtjänsten. Dom hämtade honom, han fick lämna pisseprov, sen körde dom honom tillbaka dit han var, INTE hem för han var ju 17 Smiley frown..

Kriget fortsatt han drog åt sitt håll jag åt mitt. Många möten med soc. Fick på ett möte frågan om han hade någon diagnos. Min reaktion var va skulle mitt barn ha en diagnos? Nä ADHD å alla andra bokstavsdiagnoser kan väl inte han ha? Det skulle man ju märkt tidigare? Nä jag trodde fortfarande på revolt! Men efter några dagar när detta med diagnos fått sjunka in och man tänkte tillbaka. Så ja!

En ny resa började med BUP å massor med utredningar, först fick vi göra ett test, typ sanbbtest. Kommer inte ihåg vad det heter idag. Vi fick familjebehandlare som hjälpte oss strida med detta. Å det testet sa asperger/adhd. Så det började vi jobba efter. Familjebehandlarna och soc stöttade oss väldigt mycket. Fick med dom till skolan, för att försöka komma överens om hans skolgång. Men tyvärr, det var ett krig mot skolan oxå. På det mötet satt dom och sa att det var fel på hans motivation (återkommer till detta).. Jag bröt ialla fall ihop efter det mötet och sa att han inte behöver gå tillbaka dit, första gången jag på riktigt blev fullkomligt tom!

Utredningarna och möten fortsatte. Ibland var Rasmus så arg på mig så han ville inte ens sitta i samma rum som mig på mötena, så vi fick olika tider. Samtidigt som detta så flyttar han till sin pappa som är alkoholist. Suck! Men pappan kammade till sig å vi samarbetade allihopa. Tills den dagen allting sprack ! Familjebehandlarna hjälpte oss med att kunna arbeta med Rasmus som om det var klart att han hade asperger. Hade scheman vad som skulle göras under dagen och veckan, inget impulshandlande. Rasmus började må bra, fick en trygghet och allt började fungera. Ja till just denna dagen då pappan slutade förklara schemat, ja han började supa igen. Jag kallade till kris möte med alla, å bröt ihop igen å bara skrek vad fan är det som händer? Rasmus flyttar hem till oss igen. Så orolig tror jag aldrig jag har varit i hela mitt liv. Fick en panikångest attack å bara skrek till min väninna å frågade om jag inte skulle vara glad för att få hem mitt barn? Jag var så rädd! Skulle han börja slå syskonen igen, skulle han börja kalla mig hora i mitt eget hus, skulle han sälja allt jag hade, skulle verkligen allt det där börja om igen? Så rädd!

Min fördel i allt detta är att i mitt hus lever vi ibland 10 personer, så jag har alltid haft regler och rutiner för att det ska fungera. Så att få hem rasmus igen var faktiskt inga problem. Förändringen vi gjorde var att göra allt ännu tydligare bara. Så det var lugn att få hem honom igen. Å när det blev lugnt fick ju jag tid ”att gå in i väggen”. Man bara men NNEEEEEJJJJJ! Nu började kriget för min egen del. Måste resa mig, måste resa mig. Kom upp. Undrade vart fan min familj, vänner tagit vägen? Ärligt? Vet ni vad jag lärt mig? Att i varje kris försvinner en vän! Jag blev så arg på folk å började faktiskt själv säga nej. Å vilken reaktion vi fick å den va ju inte positiv. Alla visste jag hade gått in i äggen. Men ingen ringde, ingen kom och hjälpte min man som på riktigt fixade ett hus på 10 pers. Nä sommaren var slut och jag på väg upp. Kommer en människa hem till oss å skäller ut min dotter för att vi inte hört av oss på hela sommaren. Man Bara WHAT? E det på riktgt sant? Tänker inte gå in på vad utmattningsdepression är , för dom som varit där vet hur det är. Jag pratade iaf med en tant på 80 år i telefonen, å det fick jag inte heller. ???????????

Livet gick å så hände massa andra saker, så jag kände att jag sjönk längre och längre ner igen. Så kommer svaret på utredningen som Rasmus fått göra. Kände väl att vi redan visste, Psykolog och kurator skulle berätta svaret. Å psykologen bara han är lätt utvecklingsstörd…….. TYSTNAD! VAD SA HON?? Vänta NU? VA? Tittade på Rasmus å såg hur han bara stängde in sig i sin bubbla å jag slog verkligen i väggen igen. Skolan som sa att hans motivation var dålig. Gissa om jag är ännu mer förbannad på skolorna än jag varit innan, arg på mig själv, tänker på vad han fått genomlida i alla år i skolor som inte fungerat för han INTE FÖÖRSTÅTT! Människor runt honom SOM INTE FÖRSTÅTT HONOM å fortfarande inte har en tanke på att förstå honom.

Svaret fick vi för ca 2 veckor sedan så den tanken håller fortfarande på att bearbetas i hjärnan, hela hans liv går i revy i mitt huvud.. Skönt att veta? men var ju inte det jag ville veta, eller? Skulle detta vara värre än asperger? Nä! Han vill flytta hemifrån? Nu? Måste ju vänja mig vid tanken först å verkligen få börja skydda honom? Klart han ska flytta han är ju den han var innan diagnosen å klarade sig fint då? Måste kontakta LSS, fick remiss till rehab. Jaha fanns det lagar runt honom nu oxå? Jag själv då?? Inne i väggen igen? Varför händer allt så fort?

JA här är vi idag.. Å jag har beslutat att jag måste göra en livsförändring. För att få ordning på livet i huset igen, kommer bli ytterligare en lång resa, men tyvärr finns ju inga svar på den ännu..

Kram å tack för jag fick dela med mig.