Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1508

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Att födas som prematurbarn 1959 då man inte fick ta i ett så litet barn på 1000 g förrän det nästan gått 2 månader har påverkat mig. I hela mitt liv känt mig utanför inte tillhört någon. Att också leva med känslan att mamma tyckte mer om min bror än om mig och sedan få det besannat i en fråga för några år sedan har jag inte fullt ut tagit in. När jag frågade om min känsla var rätt att hon tyckte mer om min bror än om mig…fick jag ett slag i ansiktet, jag bara tittade på henne och gick. Det visade sig också i våras när jag hade råkat ut för en stalker vid juletid som jag sökte skydd ifrån och just då träffat en kille som ville hjälpa mig och som sedan blev allt mer kontrollerande…att han även snokade reda på att min mor givit bort sin sommarstuga till min bror som gåva för 3 år sedan utan min vetskap, den relationen bröts. Han drack dagligen, spelade och jag fick ta bort vänner i fb och i min mobil. Fick stänga alla kontakt med honom och det kunde han inte ta utan kontaktade min släkt åkte till min dödsjuke far som sedan kontaktade mig och berättade om det…fick sedan ett mejl av den mannen att de inte ville veta av mig.

Min bästa kompis dög aldrig för mamma i min barndom, jag som litet barn smög ut före kl 6 på mornarna för att mamma inte skulle hindra mig leka med henne. Mamma sa ibland att tänk om man kunde köpa dig en kompis. Men jag tyckte om min kompis. Mamma var en enstöring som inte umgicks med andra kvinnor i kvarteret det var fel på alla. Mormor och morfar kom på besök minst en gång i veckan och de var min trygghet som barn, jag var mycket hos dem, likaså min far men han jobbade borta så mycket. Jag var ofta mörkrädd och kom ibland till deras säng med min kudde…rådd det skulle börja brinna…jag fick alltid gå tillbaka om mamma var vaken…jag fick lägga mig ytterst vid pappa om mamma sov och han var en som satt på min sängkant och läste saga när jag var liten.

Jag fick en skada på mina ögon som prematurbarn. En ögonsjukdom av kuvöstrycket tror de specialister jag träffat genom åren. När jag var 4 såg jag bara 0.2 jag var nästan blind och ramlade ofta och slog mig…grät om de gick för långt ifrån och min första ögonoperation gjordes när jag var 6 år. På den tiden fick inte föräldrar vara med när baren skulle sövas. Jag var livrädd och skrek de hade spänt fast mitt huvud, armar och ben. Jag skrek till de hade sövt mig. På den tiden fick man efter en sådan operation ligga med sandsäckar på var sida om huvudet i 2 dygn för att inte röra huvudet medan man idag går hem direkt. Jag vaknade efter operationen och kunde inte prata eller gå. Det gjordes flera undersökningar bla EEG som inte visade något. Efter 14 dagar tog pappa hem mig han sa…hon ska inte vara kvar där längre….väl hemma gick jag och började prata igen…och var samma busunge som jag varit innan.

Året efter var det dags för operation nr 2 och de skulle göra på sanna sätt att inte föräldrar fick vara med…de protesterade och så ringde de efter mamma när jag hade reagerat…och hon fick komma och vara med till jag somnande. Allt som allt har jag gjort 8 operationer av mina gröna den sista 90 och 92 tog jag körkortet. Mina ögon försämrades 2008 och efter det har jag inte fått köra bil men får ha körkortet kvar…en stor sorg för mig.

Det var fruktansvärda år i skolan. 9 år av mobbing som naturligtvis satt sina spår. Det var en befrielse den dagen jag slutade skolan. Jag träffade en jättefin kille som 15 åring och min självkänsla förstärktes…jag tvingades som 16 åring göra slut med honom eller flytta hemifrån. Ja vad har en så ung människa för val, det blev att göra slut. Sedan började mitt livs resa jag blev rebell…flytta hemifrån som 17 åring. Fick nyligen kontakt med min pojkvän från då och han berättade för mig att redan då hade mamma smutskastat mig så fort jag gick ut ur rummet och han hade sagt ifrån och han blev heller inte omtyckt av henne. Den reaktionen varande i 3 år och den försökte mamma smutskasta också. Vi tror idag att det var hon som låg bakom att vi gick skilda vägar. Vi har båda andra liv idag och har inte det intresset för varandra utan är bara vänner.

När jag träffade mina barns far så letade mamma fel på alla kring honom. Likaså min brors fru var alltid att diskuteras när hon inte var där och de kring henne. Åren gick och efter 19 år så beslutade jag mig att lämna den relationen med barens far. Min mor försökte föra oss samman med olika trick. Vi hade bla beslutat vid jul det året att julen skulle vara hos mig för att barnen som då var i övre tonåren skulle lätt kunna gå mellan mamma och pappa. 14 dagar innan ändrar mamma på allt…julen med alla mina skulle vara hos henne 1 mil utanför stan och mina barns far skulle också komma för det var så synd om honom att jag lämnat honom. Så blev det mitt x och barnen åkte till min mor på julaftonen. Jag fattade beslutet att slå ner fötterna och visa att nu är det nog…jag stannade hemma hos mig. Hon hade ju genom åren försökt besluta över mig och allt eftersom blev jag mera självständig och stod upp för mitt…en lång process…

Jag lämnade min hemstad och flyttade till Örebro ett år för att komma ifrån efter den julen. Min son hade valt att bo med pappa och min dotter med mig. Hon skulle själv läsa på högskola söder ut och var på väg hon med just då. Jag var där i ett år. Kontakten med min mor var knapphändig. Mamma och pappa var skilda sedan 80 och där försökte hon gå in och svärta ner pappa inför hans nya fru. Hans fru hade kurage den nya och sa ifrån mer än en gång.

Jag träffade en ny man 01 som låg i skilsmässa men som det visade sig i vår skilsmässofas 11 att det gjorde han inte alls, har varit i kontakt med hans x och det stämde inte alls…jag var bara en av alla kvinnor som fanns även då. Han hade många kontakter med andra kvinnor redan när vi träffades och han beskrev dem som vänner som hans fru inte vetat om. Han ville informera mig om att han hade haft flera otroheter under deras liv men sa om dem för att inte göra samma misstag igen. Åren gick och 04 gifte vi oss och en månad efter…ja vi hade samma mobiler, som låg intill varandra den här dagen, så plingade det till och jag tog upp den som fick sms och läser hur mycket han längtar efter en annan kvinna…konfronterar honom och får ett ursinnig svar som jag fick många gånger under de där åren när kvinnonamn dök upp i olika sammanhang…det var ju hans vänner…och går det att förstå att jag vände på allt jag såg, till att det var fel på mig som såg…förstod och förnekade det jag såg…jag kallar det ett psykopatiskt drag att manipulera som han gjorde. Det var psykisk misshandel som pågick.

I det här livet var det ständiga problem med alla hans 5 barn. Den minsta självdestruktiv och skar sig, den näst minsta hamnade i HVB hem i ett gräl med sin mor och hennes nye man. Och de 2 äldsta accepterade inte honom, de var ständiga slagträn mellan föräldrarna och bråk om att de hade för många barn….i slutfas får jag veta att han har en kvinna i ett östland och det har berättats för mig av 2 nära honom ovetande om varandra. Hann kom från en resa någon månad tidigare dit i jobbet påstod han då….Jag konfronterar honom och han blir vansinnig och erkänner senare i ett mejl att han haft kontakt med henne i 14 år mig ovetande och hans barns mamma likaså. Det visar sig också att en kvinna han umgicks med även på sina barns mors tid ringer mig påverkad en helg och berättar om deras kryssning i vår början och att hon tänkt lämna sin man för hans skull i den tiden och att de hamnade mellan lakanen. Jag tackade henne vänligt för informationen ja…jag fick ju en pusselbit till i mitt pussel.

Rullar man så tillbaka bandet till 08 så var det en episod inför en födelsedag när jag var noga med att alla skulle känna sig välkomna mitt hem hade alltid i all tid varit ett öppet hem. Barnen var vana vid att alla fick komma från båda släkten…vänner och kollegor hur naturligt som helst….Min son och hans kvinna med mycket tidigare problem och mitt lilla barnbarn var där hennes mamma som alltid fick komma om hon ville, hon hade också sina problem. min dotter kom också och vi grillade och pratade om kalaset nästa dag. På den plats jag levde då var jag ganska känd då jag jobbade med det jag gjorde och var noga med att ingen fick bli åsidosatt. Ingen hade frågat barnens farmor och det var hos mig kalaset skulle vara och hon bodde nära mig då…det fanns en sk dom över henne utan grunder sk skitsnack…där även min mors åsikter bla låg till grund. Det blev diskussion om fel och rätt och jag gick sedan och la mig…Nästa morgon åkte alla?????

Sedan den dagen har jag ingen kontakt med min dotter och jag har försökt få veta vad jag gjort…vi som har haft så mycket roligt genom åren…vad hände…vi som haft många människor i värt hem av olika kulturer genom åren…..där man kunde lyssna och ha olika åsikter…allt är ju så enkelt går ju att ställa till rätta igen iaf för mig…för mig är problem till för att lösas inte till för att betraktas…

Det visade sig sedan att min mor varit med i samtalen genom åren efter det…att mitt x från de åren suttit den där kvällen i fyllan och beklagat sig över det liv han levde och brukade ringa till mina barn i fyllan ibland när jag konfronterat honom om hans kvinnor och ville ha reda på sanningen, som han vände på till att jag var sjuk i huvudet. Han drack nästan dagligen på slutet.. Som tur är har jag jobbat så många år inom psykiatrin kunde se de problem ha hade men att jag ändå förnekade det som hände mig…eller som jag tillät mig vara kvar i..alla sa när vi skulle gå skilda vägar…ni som är så lyckliga….bitar jag försöker förstå och som jag sedan jag gick i samtal hos kriscentrum efter stalkern förstått att jag sökt mig till män med liknande egenskaper som min mor varit mot mig och även vänner som behandlat mig lika…och hur jag idag har ett verktyg i det och är rädd om mig själv idag.

Min sons flickvän vill gärna bestämma över mig hur jag ska leva. Hon har genom min son
satt upp en regel att jag får inte komma dit och ta någon vän med mig. Det ska vara stabilt och hållbar vänskap eller relation. Hon är också en som har ekonomiska problem och dricker mycket vin som sin mor och är instabil…Det har hänt en del kring henne bla körde hon ut min far när han hade irriterat sig på min mor om att hon gick bakom ryggen på mig och han skulle säga till henne att nu får det vara nog. Så idag håller jag mig på min kant. Jag har haft henne och hennes mor hela helger och alla andra ibland har vi haft barn från båda sidor med haft jättekul och allt har ingått hos mig jämt. Nu flyttade jag till en ny stad där även de bor för 3 år sedan när jag blev själv. Jag bjöd hennes mamma på kryssning då hon inga pengar hade. Blir tillfrågad för något år sedan att vara barnvakt till mitt barnbarn medan min son med flickvän min dotter som är nere här då utan min vetskap och min sons svärmor är ute och äter middag får jag se på fb…sedan frågar jag när jag ser att de träffas hemma hos min sons svärmor på middag…hur hon bor och att det skulle vara kul att få följa med och se hur hon har det. Det slutar med att min sons flickvän tar bort mig på fb och att hennes mamma lägger sig osynlig…jag kan säga att det kändes…när jag fick stalkern efter mig förra julen brydde sig ingen. En man som förföljde mig och som jag fick polisanmäla två gånger då han kom hem till mitt hem och knackade på dörrar och fönster om natten…. jag berättade om min rädsla..jag som alltid levt ett stillsamt liv, hamnade nu i en svårighet….Jag frågade hur de skulle fira jul men jag var inte välkommen…jag har frågat om jag kan få hjälp med flytt men får inga svar…..idag vet jag vilka som är mina allra närmaste vänner…resten får vara för mig…jag fick bo hos en kompis till allt ordnat sig när jag inte vågade bo kvar hos mig fram till jag fick ett nytt boende.

Min pappa avled i sommar och jag har informerat mina om hans bortgång. Min mor har inte hört av sig till mig. Ingen har frågat hur jag mår i det. Min son kom inte på sin morfars begravning. Mitt x skickade ett brev till hela min släkt också något innan skilsmässan 11 och jag har önskat få se det och vad det stod i det. Men ingen har visat mig det. Han hade iaf skrivit om att en mötesplats för allt skitsnack i släkten var hemma hos min mamma. Dit alla vänder sig i förtroende och att sedan får alla veta det de tror de anförtrott. Det är många år sedan jag tog avstånd från det där, när jag började förstå…sa ifrån….pappa har genom åren försökt varna mig… Man blir lätt hemmablind och som mitt x sa det måste du ju förstå att det pratas ju lika mycket om oss när vi åkt därifrån. Det här har också påverkat relationen till min bror och efter vår pappas dödsfall och allt vi skulle färdigställa i det fanns det tid att äntligen prata. Jag fick möjlighet att förklara varför jag hållit mig borta och min svägerska fick möjlighet att berätta om sina känslor.

Jag har valt att inte vidröra att mamma gav bort stugan till min bror. Jag hänger inte upp mig på värdet. utan hur man går bakom ryggen på mig.. Jag har konfronterat mamma om det och det guld hon lovade mig en gång som tillhört min mormor och morfars syster..i det svarar hon mig att hon inte lovat mig någonting och att jag ska ju alltid göra om allting och att hon sålt bort det ….. Men min bror vet att jag vet…som ni förstår är det inte helt ok med min mor…och som någon sa börden är lättare att bära om man tycker synd om…..

Min bror har tagit hand om vår far också under de sista åren och det värdesätter jag då jag bott på annan ort…det hade aldrig gått utan honom…men föräldrarna är ju skilda och det finns flera perspektiv…..jag är en överlevare…en kämpe…och det finns flera sätt att se…bli ett offer för andras åsikter…nej tack…jag går min egen väg och skapar mitt eget liv.

Idag 3 år efter separationen och flytt över Sverige så står jag stadigt, känner jag kan leva på mitt sätt. Försöka satsa på att må bra, både till kropp och själ och väljer att se det som en lärdom. Andras sätt att vara kan jag inte göra något åt. Jag kan bara ta hand om det bästa för mig. Jag har försökt ta upp vad har jag gjort?????..även med mina barns far om han vet varför… när han är med och pratar överallt…men får inget svar….så det finns inget mer jag kan göra….jag tolkar det själv som jag frysts ut då jag vågar säga ifrån och leva mitt liv.

I hela mitt liv har jag brottats med känslan att inte duga…inte vara bra nog…och idag är jag mera medveten om vad som ligger till grund för det och att inte försätta mig i situationer där jag hamnar i den känslan…jag står mitt i livet…och en ny väg att vandra har öppnat sig…visst händer det att tårar faller….jag älskar ju mina barn och mitt barnbarn…