Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1508

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från: Mia Wallström

Mia, hon med ett leende på läpparna alltid. Det är jag det. Under utredning för Borderline och PTSD, men oavsett namnet på diagnosen så kvittar det så länge medicinerna fungerar så bra som de gör för tillfället.

Efter min Gastric Bypass operation Augusti 2014 så tappade jag greppet om livet, jag kunde då inte längre stå emot. Det resulterade i en överdos, sedan väl på plats på IVA fick jag en allergisk chock. Det var meningen att jag skulle dött två gånger inom loppet av ett dygn, men jag överlevde.

Efter en månads inskrivning på psykiatrisk vårdavdelning så fick jag Ergenyl och Venlafaxin utskrivet, varav jag nu nästan ett år senare inser att jag blev sämre av en av medicinerna. Samma biverkning när jag började med medicinen fick jag när jag halverade dosen, hela jag förändrades tills kroppen hade accepterat dosen. Jag skapade bråk av småsaker, skällde på personer som egentligen bara ville mig väl. Trots att jag sov 10-15h i sträck så tog jag mig inte upp ur sängen. Jag flydde så fort det blev känslomässigt jobbigt istället för att ta itu med det där och då. Var jag arg så kunde jag låta de få höras när jag smällde igen köksluckan osv. ”Man har ändå ett ansvar för sitt beteende så man kan inte skylla på medicinen” är en mening jag fått höra, under månaden jag halverade medicinen och jag fick dessa biverkningar som jag fick vid insättningen med. Ja, man har ett eget ansvar över sitt eget beteende men biverkningar kan man inte styra över. Det hjälper inte att säga åt en att släppa det och gå vidare, lugna ner sig, inte höja rösten eller bråka i onödan för det blir ingen förändring i det skedet. Been there, done that.

Av misstag för en och en halv månad sedan halverades dosen omedvetet och känslan blev då samma som vid insättningen ~ men varför? Jag hade fästmö och allting var tipp topp, jag var världens lyckligaste så jag hade ingen anledning att känna så. Den enda anledningen jag kan finna var att kombon mellan min antidepressiva och stämningshöjande medicin inte var någonting att hurra för. Nu när kroppen börjar vänja sig vid den nya doseringen så mår jag bättre psykiskt än jag någonsin gjort. Jag kan äntligen säga att jag är stabil. Ja, det kommer komma svårigheter i livet. Jag kommer må dåligt över saker och ting, men jag kommer för första gången i mitt liv kunna hantera det på ett sätt jag aldrig tidigare kunnat.

För tre månader sedan träffade jag kärleken i mitt liv, men pga. mitt beteende under den månaden medicinen halverades så höll det inte. Mobbning. Sexuellt utnyttjande. Bortvald som liten. Självskadebeteende. Listan kan göras lång och skulle kunna berätta mer ingående, men jag väljer att stanna där. Alla erfarenheter har gjort mig till den människa jag är idag. Antingen tycker man om mig, eller så inte.

Trots situationen för tillfället, så känner jag mig stabilare i psyket än någonsin nu när jag funnit rätt styrka i medicineringen. Den Mia som alla tror jag varit genom min utstrålning utåt, den Mia är jag helt igenom nu. Äntligen. Det är ett helvete att leva med en daglig smärta och en längtan efter att dö, när man inte kan sätta finger på vad det är som gör att man känner så.

Livet är en kamp, men står man ut tills man hittat de rätta verktyget för en så är det värt den kampen även om vägen dit är lång och oftast smärtsam.

Kärlek.