Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1508

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Jag heter Okami Hednäs och är tjugofem år idag och jag tänkte berätta lite om mitt liv och hur det var att leva som mobbad och utstött.

Det började relativt tidigt. Folk noterade att jag var en annorlunda flicka redan när jag först började i grundskolan. Jag växte upp i en liten by som det enda barnet och de enda jag hade att umgås med var äldre människor. När vi är barn är vi lättpåverkade, så jag imiterade de äldre och tog efter deras sätt att tala och deras vanor. Så i tid med att jag började första klass i skolan var jag redan på god väg att bli en liten vuxen. Jag älskade att skriva dikter och berättelser och precis som de äldre var jag vis nog att inte bry mig om vilka kläder jag hade på mig. Men detta störde andra och snart började anmärkningarna komma. Ingenting med mig dög, varken mina kläder, mina intressen eller ens sättet jag talade på. I tid med att jag började högstadiet kände jag mig så förtryckt och missförstådd att jag nästan helt och hållet slutade tala med andra människor.

Sedan blev jag sexton år och flyttade till ny ort, i hopp om att saker och ting skulle bli bättre. Det blev de inte. Domarna som haglat över mig på den förra platsen följde nu efter mig till den nya skolan och fler och fler människor valde att gå med i lynchmobben mot mig, trots att de ännu varken kände mig eller ens kunnat bilda uppfattning om mig. Många ansåg att det var extra roande att jag aldrig talade, så vissa hade för nöje att ropa saker efter mig ute på gatorna. Folk omkring hörde, men ingen ingrep och fenomenet med att ropa elaka saker efter mig spred sig och snart var det något jag fick uppleva varje dag jag gick ut i samhället. Det blev en del av min vardag, att folk kränkte mig öppet och att ingen handlade eller sa emot.

Vid ett tillfälle artade det sig så pass illa att när jag var ute på en promenad, passerade en bil mig, och lagom när de passerade mig, slängde de upp dörren och skrek att de skulle köra över mig. Återigen fanns vittnen omkring, men de gjorde valet att inte ingripa. Jag skyndade på stegen och gick mellan kvarteren i hopp om att skaka av mig dem, men de följde efter. De ropade att de skulle våldta mig och döda mig. Jag kände hur paniken växte. Och samtidigt kände jag mig förrådd över att ingen tog till orda och stoppade grymheten.
De passerade mig för att köra runt ett annat kvarter, och då skyndade jag mig att gömma mig. De körde runt ett par varv, men de fann mig inte och gav upp och jag kunde ta mig hem.

Till slut kom en tid när jag blev bitter och kände att orken tagit slut. Jag spenderade varje dag med att sitta tryckt mot väggen inne i min lägenhet och gråta. Jag kände mig sviken och övergiven av själva mänskligheten. Jag kunde inte förstå varför folket i samhället behandlade mig på det viset.

Ingenting jag gjorde dög. Folk anmärkte på allting och fler och fler började ropa efter mig ute på gatorna och i skolan och allt kändes som en enda stor mardröm jag ville ut ur. Vissa dagar var jag inte ens säker på om jag skulle orka mig genom. Och sedan kom en tid när jag knappt ville gå utanför dörren, eftersom jag visste att mina förtryckare väntade ute på gatorna.

När jag mådde som värst, använde jag mig av min konstnärliga förmåga och jag skrev en teater som heter ”Galningarna blomstrar tidigt i år”. Den teatern togs emot av den lokala teatergruppen och det beslutades snabbt att den skulle spelas upp. Den handlade om en minst sagt udda tjej vid namn Sofie. I teatern konfronterar hon sina mobbare på olika uppfinningsrika sätt, säger saker som jag själv aldrig vågade säga till mina förtryckare. Och efter teaterpremiären skedde något magiskt. Folk slutade plötsligt ropa efter mig på gatorna. Förändringen var omedelbar. Och jag märkte att vid tiden då teatern spelades upp, var lokalen fullsatt av olika invånare från samhället som kommit för att se vad jag hade att säga dem. Kanske blev de överraskade av vad en så tystlåten och timid tjej hade att säga. Kanske blev de överraskade av att teatern illustrerade deras eget bemötande gentemot mig. Kanske blev de överraskade av omänskligheten i deras egna handlingar. Kanske lärde de sig en läxa den kvällen.

Sedan dess har tre år passerat. Jag är nu en tjugofemårig kvinna. Jag har skapat mig ett förhållande med (för mig) världens mest underbara man, och han har gett mig den största gåvan av dem alla som människor från mitt förflutna förnekat mig. En framtid, hopp. Jag är fortfarande ett maskrosbarn och det kommer jag alltid vara. För min sambo visar mig att det är beundransvärt att våga vara annorlunda i dagens samhälle, och trots förtrycket man kan bli utsatt för. Detta är ett bevis på att när mörkret ligger som tätast, kan man frammana en sista kraft för att hävda sin rätt i världen, och i mitt fall var det teatern, konsten och kärleken som befriade min själ. Trots allt jag genomgått, ämnar jag aldrig ge upp mig själv och min personlighet. Folk får anse vad de vill om det. Vi har alla en plats i världen.