Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1508

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Under tonåren gick jag i terapi för min depression, ångest attacker och fick även höra om man ska sätta etiketter på sjukdomar att jag kunde ha bpd. Enda upp till trettio års åldern har jag handskats periodvis för depression. I tonåren hade jag sådan skev självbild att jag klarade inte av att umgås med familjen eftersom jag tänkte dem blir bara äcklade av mig, kände mig så ful att jag skämdes. Kunde inte ta mig till skolan under högstadiet, lyckligtvis fick jag hemhjälp av en lärare som var så snäll att komma hem till mig så jag kunde få godkänt i ämnena.

Sedan vart det perioder av långtidsarbetslöshet och massa sjukskrivningar, psykologtider, terapi, arbetsträning och sjukskrivningar åter igen. Tog mig igenom komvux med depression och psykisk misshandel från relationen jag hade då, en infekterad relation som varade i 10 år, samt sömnstörningar som jag fick med mig från tonåren, till den grad att jag fick träna min inre dygnsklocka med blod svett och tårar att återgå till normal dygnsrytm under ett års tid.

Idag sedan ett år tillbaka har jag en pojkvän, vi är lyckliga, har mitt mående under kontroll utan medicinering samt hälsosamma relationer med vänner och släkt, dygnsrytmen är bra, min självbild är bättre än någonsin och jag känner mig lycklig, stark samt förhoppningsfull för framtiden.

Det är en kamp jag lärt mig mesta dels komma ut ur starkare på egen hand, stöd och uppmuntran gör mycket, tycker man ska aldrig behöva ta sig igenom psykiskt lidande och andra svårigheter ensam men ibland har man inte alltid stödet till hands när man mest behöver det och man måste kämpa ensam, de är då jag kunde gett efter för självömkan, tycka synd om mig själv, bli bitter, bara skita i allt men jag gjorde tvärtom.

Största insikten jag kommit fram till på senare år är att hur mörkt det än känns, hopplöst, ensamt, ovisst och skrämmande så har jag ändå så mycket styrka inom mig att ta mig igenom det, så jag påminner mig själv, det kommer komma dåliga dagar, tuffa tider, kommer säkerligen bli sårad, sviken, hamna i konflikter men det är något som jag kan hantera och ta mig igenom. Den inre livsviljan, ljuset som aldrig slocknar och blir kallt i mitt hjärtas vrå, min själ den är stark och vill väl och kommer aldrig ge upp om andra, mig själv, dem jag älskar, lär känna här i livet.

Min erfarenhet säger mig, det finns alltid ljus och värme i detta liv trots stormarna, bara man en dag i sänder med små steg inte har för bråttom, saker och ting tar sin tid, måste ha sin tid att läka, bli starkare, låta insikten gro en stund. För sedan den dagen när man är redo utan att ha någon aning om att den dagen kommer komma, det är den mest fantastiska känslan. Det kan vara en kort sekund, en stund bara men den insikten som kommer när man är stolt över sig själv består.

Kan ännu inte idag riktigt smälta det faktum att nåt år sedan kändes livet så hopplöst att jag kunde inte se någon annan utväg ur lidandet än avsluta mitt liv. Att jag lever för glatta livet idag och kan säga jag är lycklig och jag är stark och ingenting kan knäcka mig, det är svårt att smälta. Största lärdomen, du är starkare än du tror!
/S