Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1508

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

För ungefär 2 år sedan nådde jag botten… Jag hade nog egentligen mått dåligt ganska så länge, men utan att riktigt vetat om det.

I samband med att jag flyttade hemifrån (2010), var jag nere i en och tog mig upp igen. Trodde jag…

Jag vill inte gå in på detaljer, men år av presstationsångers m.m. blev tillslut för mycket att hålla inne… och sedan den där stämpeln. PERFEKT-stämpeln som jag hade satt i pannan på mig själv eller kanske på hela kroppen. Den hade jag haft där sedan, ja jag vet inte hur länge, men innan högstadiet tror jag… Det var bara det att jag inte förstod att det var jag själv som hade satt den där jag trodde det att den kom från ”alla andra”. Jag trodde det var så min omgivning såg på mig och att det var de förväntningar som fanns på mig. ”Hon är alltid pigg och glad, gör alltig rätt och allt är bra hela tiden”…

Pressen att allt i vara rätt, må bra, göra rätt, prestera på topp, ha fin hemma ect. Det är inte lätt, jag är inte mer än människa och som människa orkar man inte hur mycket som helst…

För två år sedan blev det för mycket… Jag kan inte peka på vad det var, men det rann över helt enkelt.
Jag ringde min mamma och grät… Jag pratade och grät och pratade och grät…

Jag har nu gått i vägledande samtal hos en terapeut, jag har pratat mycket med närmsta familjen och nu har jag även börjat öppna upp mer för mina närmsta vänner…

Jag har mina upp- och nergångar, som så många andra och jag har fortfarande saker jag behöver jobba med… men jag mår så mycket bättre!

Igår hade jag fått ett meddelande på messenger… Då jag inte kände människan som skickade meddelandet läste jag inte så noga vad som stod, jag la inte heller så stor vikt vi det eftersom jag vet att inget av det som stod var sant. Jag minns inte exakt vad det stod, men det gick ut på att jag var ful, borde skämmas över hur jag ser ut. Han förstod inte att jag inte hade tagit mitt liv och att jag skulle göra alla en stor tjänst om jag drog en svart säck över huvudet så att de slipper se mig.

Jag raderade meddelandet och sedan delgav jag mina kompisar vad som hade hänt. Jag la som sagt inte så stor vikt vid det nu eftersom jag vet att det inte är sant och personen i fråga känner inte mig vi har aldrig träffats och bor inte ens i samma stad. Jag vet att den som har störst problem är han!

Jag lider med dem som för sådana meddelanden varje dag… de som inte är lika starka som jag och som inte har någon och dela med…

Jag tänker på den person jag var då… för ca 2 år sedan, hon hade sugit åt sig detta… säkert vetat att det inte var sant, men hon hade tagit åt sig och gått och grubblat… mått dåligt utan att dela…
Idag är jag starkare, jag fnös åt meddelandet, kastade iväg det och delade med mig till mina vänner! Jag har haft samtalstid idag… Jag har även berättat för min bror… och snart kommer mamma och pappa.

Man kan inte tiga ihjäl ett problem! Tillsammans är vi starka!
Det sägs att man ska göra det man gör bäst… och jag är bäst på att vara jag!

Jag tog inte åt mig för jag vet att jag är helt enkelt jättebäst!!

God Jul! Kramar
Maria Karlsson