Läsarkraft

Läsarkraft

Läsarkraft-1508

Jag har träffat MANNEN i mitt liv! Efter ett ganska kärlekslöst äktenskap och ett längre destruktivt förhållande med en gift man som visade sig vara narcissist var jag tack vare uppbrott, terapi och vänner redo för lycka. Äntligen någon som tog hand om mig och älskade mig för den jag är.

Vi var himlastormande kära. Ganska tidigt uppdagades det att han hade en del ”problem” med sig i bagaget, framför allt med sitt barn som närmar sig tonåren. Deras relation var väldigt otrygg. Han hade svårt att säga nej och det vilade alltid en risk att vid minsta konflikt så sprang barnet till mamman, som tog emot med öppna armar. De tog båda ut sina dåliga samveten på barnet vilket resulterade i alldeles för mycket makt hos honom. Genom att ställa upp på allt, skjutsa runt, aldrig säga nej, låta barnet sova i sin säng och undvika att ställa krav trodde nog min kärlek att relationen skulle ordna upp sig. Det spelade ingen roll vad jag än sa. Att barnet var nr 1 var väldigt tydligt och uttalat. Trots att jag uppmanade till att de skulle ta hjälp och verkligen jobba på sin relation hände ingenting. Huvudet i sanden.

Efter en ganska kort tid i vårt förhållande drabbades jag av cancer. Chockerande. Från att ha varit positiv, stark och vältränad blev jag sjuk. Operation följdes av cellgiftsbehandlingar och strålning. Min kärlek var fantastisk med mig och att acceptera mig som jag var. Han älskade mig lemlästad, utan hår, sjuklig och otränad när jag genomgick cellgiftsbehandlingar. Tyvärr så hängde jag upp mig helt och hållet på just min kärlek. Jag fördelade inte mina gracer, utan han fick ta hand om mig 24/7. I efterhand har jag förstått vilken belastning jag blev för honom. Önskar vi hade tagit hjälp där. Någonting hände. Han orkade inte, men bad inte om hjälp och avlastning. I stället fick han dåligt samvete och kände att han inte räckte till.

Under vintern så började han flagga för att ”han var osäker på om han älskar mig”… så då hade jag det hängande över mig. En ständig oro att bli ensam, att inte bli älskad. En rädsla som hänger över en redan som cancerpatient…

I våras så bröt han abrupt upp med mig. Han lämnade mig precis när jag tagit ny fart och började må riktigt bra och var återhämtad efter sjukdomens sviter. Jag föll handlöst. Mina vänner plockade upp mig. Jag gick hos kurator. Under hela min sjukdomstid har jag tack vare kuratorn och min kärlek tvingats konfrontera beteendemönster hos mig själv som kommer mycket som en följd på min barndom då jag tvingats ta alldeles för stort ansvar alldeles för tidigt. Jag har vuxit och utvecklats som människa. Det är jag tacksam för.

Våren var fruktansvärd. Vi gick faktiskt och tog hjälp hos familjerådgivning och hittade nya förhållningssätt. Vi hittade tillbaka till varandra stegvis. Vi hade en bättre förståelse för varandra och varandras behov. Under sommaren så släppte till slut han ner sina sista stenar i muren som funnits oss emellan. Han var ”all in” och det kändes så bra! Äntligen!

Till nästa kris visade det sig. Min mamma blev sjuk och jag rasade jag ner i ett svart hål igen. Det kom så nära inpå min egna sjukdom. Samtidigt som jag då i min kris krävde min kärleks närvaro så drog han sig tillbaka. Min kris sammanföll med att hans relation med barnet kraschade. Strategin att låta tiden gå och inte våga ta i ilska, dåliga samveten och bygga en djup relation visade sig inte vara hållbar.

Jag var övergiven med min kris. Igen. Under hösten har jag fått distans till mammas sjukdom. Men har fått göra resan själv. Sista månaden har min kärlek dragit sig tillbaka mer och mer. Det har blivit något som liknar psykisk misshandel då jag inte fått någonting tillbaka. Bara ”jag vet inte om jag älskar dig…”

Jag har försökt få honom att inte fatta några beslut eftersom han mår så dåligt och befinner sig i kris med sitt barn och också är väldigt nära utbrändhet på ett jobb som kräver alldeles för mycket av honom. Har försökt ge honom space, backa och bara erbjuda en famn att vila i. Men det här har slitit fruktansvärt hårt på mig. I stället för att fokusera på mig själv, min kris och att hitta styrkan och min självkänsla så har jag lagt 80% av tiden att fokusera på vår relation och hans bekymmer.

Nu har han bestämt sig. Har förstått att han behöver jobba med många sidor hos sig. Och då lämnar han mig. Glad att han (kanske?) inser att han måste göra jobbet. Men är knäckt över att då bli lämnad på perrongen. Han lämnar en person som aldrig har vikt en tum från hans sida. Under hela resan så har vi alltid haft roligt, trevlig och bra tillsammans. Vi har alltid haft- och har än i dag- en fysisk attraktion och allt fungerar bra och har alltid gjort. Jag saknar sönder mig efter honom. Och är ganska säker på att han saknar mig också. Han säger att han inte ville hamna här. Varken han eller jag är övertygade om att det här är lösningen. Ändå står vi här.

Vad är det som gör att en människa i balans kan känna kärlek och fungera i en relation, men så fort det händer något som hotar tryggheten på ett annat plan så lämnar han? Tvivlet på kärleken kommer då andra saker krisar. Är det normalt?

Jag saknar trygghet. På alla plan. Kämpar med att bygga upp min självkänsla igen. Vill inte ge upp och försöker hitta ork och lust att komma igenom det här. Tycker jag har fått min beskärda del.