Läsarkraft

Läsarkraft

Läsarkraft-1508

Jag föddes i en familj som från början var dömd, Mamma ville inte ha pappa men lämnade sin kärlek ändå för hans skull(makes no sence). Hon vart gravid med först min bror och ett år senare med mig, Samtidigt ville hennes första man ha henne tillbaka men som han uttryckte det:

”Inte med Lasses ungar!” =mig o min bror.

När jag var 4 år berättade mamma att hon försökt få abort när hon var med mig, Utförligt fick jag en beskrivning av hur man karvade ut fostret=med mig. På den tiden fick dom ansöka om abort och den vart avslagen 2 ggr, så i min barnslighet trodde jag att det var läkaren som egentligen ville ha mig. Så jag bad dom lämna mig på sjukhuset.

Mamma gick in i depressioner och pappa började supa. Min bror kom tidigt på fel vägar och är i dag mkt sjuk i psyke och gravt alkoholiserad. Dessvärre lever jag under skyddad ID på grund av stalking från honom. Han projicerade hela den hemska familjesituationen på mig.

Jag flyttade hemifrån vid 15 år eftersom det inte gick att bo kvar hemma. Min bror hade börjat ta droger och misshandla min mamma. Det tog många, många år innan jag klarade av att höra barnskrik då det lät som min mamma när hon vart slagen.

Nåväl jag flyttade o klarade mig själv. Kämpade med ekonomi och alla vuxensaker jag måste lära mig själv. Första panikattacken kom runt 15 års-åldern. Innan dess hade mamma bett mig gå till läkaren och säga att jag hade ångest (vid det tillfället hade jag inte det). Hon ville att jag skulle äta tabletterna eftersom hon gjorde det. En idiot till läkare skrev ut meprobamat,i dag narkotikaklassat. Dom käkade jag som sockerpiller o ville bara ha hjälp.

Jag började hata vuxna som inte såg mig och kände mig hämndlysten när jag såg alla ”normala”. Nåväl. jag var smartare än doktorn, så jag tog tid hos en annan läkare och visade honom vad den andra skrivit ut. Han vart rasande och berömde mig för att jag sökte upp honom, men vid den tidpunkten började mitt sökande på bekräftelse och kärlek. Gick i många fällor men landade alltid på fötterna.

1988 fick jag min härliga son med en man som jag skildes från efter några år eftersom det inte fanns någon kärlek.. Jag träffade mitt livs kärlek, Peter. Vilken härlig tid! Han var som en pappa för min son och jag älskade honom högt. En morgon ringde telefonen.Han var hos sina föräldrar i Småland. Min svärmor talade om att min man dött hastigt under natten. Benen vek sig och 1 år var jag i chock. Min son höll mig uppe och för hans skull kämpade jag vidare o vidare.

Efter 3 år mötte jag min andra man, Magnus. Kära nån, om nån hade sagt hur kär jag skulle blivit hade jag skrattat åt dom! Han tog mig med storm och passionen o kärleken fyllde mitt liv. Jag var så obeskrivligt lycklig och så ofantligt kär.

Efter 5 år dog Magnus i tjocktarmscancer. Under hans sjukdomsperiod fick han en kris(så klart) och var otrogen ggr flera. 1 år innan han gick bort kastade han ut mig o min son o tog in en ny kvinna. Jag var förkrossad!! Mitt livs kärlek var döende men vände mig ryggen.

Det är 6 år sedan nu och jag tror jag stängt av mina känslor. Trots det längtar jag väldigt mkt efter en ny man att älska o älskas av. Hur jag har klarat allt?? Jag vet inte. men ångesten är tung. Jag delgav er en liten bit av mitt liv nu. Jag önskat er som läser detta allt gott och tackar för visat intresse!!