Läsarkraft

Läsarkraft

Läsarkraft-1508

Allt började 2001 när min pappa dog. Då sanningen kom fram att han tog livet av sig och efter det började min resa! Det blev en ännu mera taskig relation med min mamma och en massa dåligt omdöme.

Sen va det turbulent i några år tills jag flyttade hemifrån då jag va 16. Och där efter det började jag leva mitt liv trodde jag, jag tyckte att jag gjorde rätt som hoppade av gymnasiet och flyttade både upp i landet och ner i landet! Sen ifrån ingenstans så träffade jag mannen i mitt liv. Va då 18 år och blev gravid. Vi beslöt oss för att vi skulle behålla vårat barn som sen visade sig vara tvillingar istället!

Vi började vänja oss vid tanken och ifrån ingenstans så väljer han att lämna detta livet på jorden. Och då började min andra resa! Hade gått såpass långt så jag kunde inte göra en abort! Va jätte glad för mina barn då. Sen kom dom till världen och då hamnade jag i världens förlossnings depression och då fick min mormor och morfar ta allt ansvar för mina två tjejer! Då min mamma inte va så närvarande!

Men mitt i detta kaoset så träffade jag en kille, som va en vän till mig och vi började utveckla en relation! Och efter lite vel så beslöt vi oss för att satsa och han ställde ett krav på mig och det va att jag skulle börja ta ansvar för mina barn. Och jag valde att kämpa för barnen och för han. Det resulterade att jag kunde börja älska mina barn igen och börja älska han. Men när barnen va 1,5 så valde vi att gå två olika vägar. Jag va inte en snäll flickvän eller sambo, tog han för givet och lekte med hans känslor. Vi velade ju så klart också om vi skulle satsa eller inte.

Men så kom nästa käftsmäll och det va 2010 då min mamma insjuknade i cancer var av att hon gick ifrån att vara en livfull person till att vara döende på 4 månader så man bodde på sjukhuset sista tiden då man bara väntade på sista andetaget! Och jag önskar nog inte ens min värsta fiende att gå igenom ett vak.

Sen efter det så på nåt sätt blev jag en öppnare person vågade visa mig sårbar. Men hade fortfarande svårt för att öppna upp mig. Och där efter det började resan om att finna sig själv. Och det gjorde jag började tro på mig själv igen bli trygg och bara vara jag! Sen 2013 träffade jag en kille som fick mig att leva destruktivt och må allmänt jävla piss i nästan i ett år, men en dag så vaknade jag upp och kände att nejk, fuck it! Jag måste tänka på mina tjejer!

2014 kom och tog mig med storm och har nog aldrig mått så bra! 2014 blev mitt nej år, skulle inte säga nej till nåt om det inte va så att jag inte kunde lösa nån barn vakt. Men jag gjorde allt! Reste, träffade vänner för livet och även killen som jag trodde skulle bli min sista kärlek!

Vi föll pladask för varandra , flyttade ihop. Och blev gravida mitt i allt! Vi levde verkligen våran saga! Men så gick nåt fel här nu i början på 2015 och hans känslor plötsligt bara försvann ifrån tomma intet och han vägrar att ens försöka hitta tillbaka till oss till känslorna! Så här sitter man nu gravid och väntar mitt tredje barn och känner att nu är sista käftsmällen tagen! Nu orkar jag inte mera som person! En människa kan alltid vara stark men en vacker dag rinner den över till slut!

Visst denna killen väljer ju att självklart ställa upp som pappa så inget illa om det! Blir bara så jävla arg på mig själv och har nog aldrig blivit sviken såhär. Men en vacker dag kan jag sitta där med leende och känna att jag klarade detta med! Men nu börjar resan igen att hitta sig själv och bli mamma på nytt! Och bygga upp tillit förtroende och tro på sig själv!