Läsarkraft

Läsarkraft

Läsarkraft-1508

Jag är mitt i livet, 36 år gammal, och har mått riktigt dåligt sen 1 1/2 år tillbaka. Jag finner ingen mening med livet längre och har kämpat med denna känsla. Varför är det så tabubelagt att prata om att inte orka/vilja leva?

Jag känner att livet inte är något för mig. Och jag får dåligt samvete för det, då jag vet att många kämpar med livshotande sjukdomar och vill inget hellre än att leva!

Jag äter antidepressiva och går på samtal och jag verkligen försöker att finna ”min” plats i livet. Men det går inte….

Jag har 2 barn och det är dom som gör att jag lever, jag kan inte svika dem. Jag har gett dom livet och dom är mitt ansvar. Jag hoppas att jag en dag kommer att må bättre för mina barns skull och för min egen skull. Men det känns hopplöst och vart finner jag hoppet? Jag har inget att klaga på egentligen….vilket känns ännu värre.

Jag har alltid varit den starka och positiva men nu är det tvärstopp, vilket jag har jättesvårt att acceptera. Utbrändhet och depression är en ”osynlig” sjukdom och jag skäms när jag inte kan förklara för människor hur det är att bli drabbad av detta. Tomhet, svaghet, trötthet, likgiltighet, glömska, värk psykiskt och fysiskt bla. Det vore lättare att gå med ett gipspaket runt huvudet så att det syntes vilken ”värk” man hade!

Visst har jag en historia sen uppväxten som har påverkat mig och mitt mående idag. Det kommer ikapp förr eller senare! Jag vet bara inte om jag kommer att orka mig igenom detta.

För mig är det inte konstigt att prata om döden, men de flesta(skulle jag tro) blir avståndstagande för att det är så tabubelagt. För mig är det bara en befrielse och ett alternativ…

Nu propagerar jag inte för självmord och jag kommer inte att begå det heller! Men det borde lyftas fram att det finns människor som känner så här. Jag vägrar att tro att jag är ensam! Och tänk vad skönt att i denna situation kunna prata om döden och känslorna man har utan att skämmas.

Hoppas att detta inte var alltför avskräckande tankar och ord!

Mvh

”Det ordnar sig alltid”