Läsarkraft

Läsarkraft

Läsarkraft-1508

Från: Angelica Beyer

Allting började med att jag som liten var väldigt sprallig, hoppade, sprang och lekte om vilket barn som helst. Jag var då väldigt klumpig och trillade och slog mitt huvud flera gånger. Det är det läkarna ”tror” har utlöst min Epilepsi. Jag tänkte berätta hur jag upplevt tiden från att vara tonåring och samtidigt få diagnos Epilepsi.

Det var i början av 2007, en natt var jag och min dåvarande kille iväg på hans jobb, i bilen fick jag något som sedan skulle visa sig vara en kramp anfall. Visst hade jag hört talas om Epilepsi, men det kunde inte drabba mig, eller?Min dåvarande kille blev utom sig av rädsla, han körde snabbt till akuten i Helsingborg. Väl utanför så vaknade jag till och förstod ingenting! Han berättade VD som hade hänt, och jag fullständigt vägrade gå in på sjukhuset. Jag kände mig väldigt trött och matt i hel kroppen. Men följde ändå med honom på jobbet. Jag var rädd och orolig över vad som hade hänt mig! Jag ville inte berätta för min mamma. Det kändes jobbigt.

Jag var fri från dessa anfallen i 4 månader innan anfall nummer 2 gjorde sig tillkänna. Jag hade vid detta laget berättat för min mamma om förra anfallet jag hade. Jag och min familj började misstänka att det var något allvarligare än bara en engångsföreteelse.

Nu började hela prossesen av att vara 17 år och få Epilepsi. Vi kontaktade vår vårdcentral och berättade vad som hade inträffat. Jag fick berätta allt ifrån tiden innan anfallet, hur jag kände och hur jag mådde, till tiden efter anfallet.

I väntan på mitt EEG så blev jag sjukskriven från skolan. Jag gick första året på gymnasiet och skulle bli undersköterska. Jag vågade inte vistas ensam längre stunder, jag var så rädd för att detta skulle hända igen. Jag stängde in mig själv och vågade inte röra mig utanför hemmet utan min familj. Detta gick även ut över min vänskap till mina vänner. Jag vågade ej gå ut och vara med dom. Jag var rädd för vad dom skulle tycka.

Vårdcentralen skickade en remiss till Neurolog mottagningen i Ängelholm, och där fick jag träff min underbara neurolog! Fick göra ett EEG för att se så det med säkerhet var Epilepsi jag hade. Men detta visade ingenting! Nu blev mina orostankar värre och värre, vad var det då som hände med mig?

Min familj fanns där och stöttade mig varje minut av denna jobbiga perioden. Helt underbara! Idag är jag glad att min mamma var så envis som hon var, annars hade jag bara förträngt dom anfallen jag hade fått, och även gått obehandlad mot detta. Även mina brödrar som vid detta tillfället var 11 och 8 år. Dom var med och hjälpte mamma när jag fick anfall. Jag minns en gång då den minsta frågade mamma om jag var sjuk och skulle dö. Som tur var så fanns mamma där och kunde på ett väldigt förstående sätt förklara för dom hur det var.

Fick efter ett tag istället tid till ett såkallat sömn EEG, vilket innebär att jag inte får sova på hela natten innan jag ska dit pga att dom vill att man ska somna där så at dom kan avläsa hjärnans elektriska impulser när jag sover. Nu visade sig att impulserna arbetade förfort under sömnen. Impulsernas ”toppar” varade dubbelt så länge än vad dom ska göra. Det första jag tänkte var:- Är jag störd?- Är jag trögare än alla andra?

Men så var ju inte fallet. Vill ge ett stort stort tack till min neurolog! Han var/är underbar. Han låter mig vara med i min behandling och medicinering. Ham bryr sig om hur jag mår mm.

Jag vill med en klapp på axlen säga att det snart är 1 år sedan jag hade mitt siste stora kramp anfall. Men man ska aldrig säga aldrig! Sist jag varit anfalls fri i nästan 1år så fick jag ett anfall dagen innan det skulle varit 1 år. Det kändes som ett slag i magen.

Jag har nu efter 9 år fått tillbaka mitt liv! Jag vågar leva, jag vägar ge mig ut på egen hand, jag vågar prata om min sjukdom. Och de vågade jag ej innan. Jag är idag gift med en underbar man som vill mitt bästa. Han är väldigt insatt i min sjukdom för att på bästa sätt kunna stötta mig igenom svåra tider. För än idag kan jag vissa dagar känna mig värdelös och otillräcklig pga min sjukdom. Jag har även lyckats slutföra min utbildning och är nu stolt undersköterska.
Jag har genom resans tid förstått att inget egentligen är omöjligt. Det gäller bara att våga! Alla har vi vår tid innan vi vänjer oss vid nya drastiska förändringar i livet.

Men nu ska jag leva!

Epilepsin har INTE mig

JAG har Epilepsin!