Läsarkraft

Läsarkraft

Läsarkraft-1508

Från: Ann-Charlotte Alfa Wennström

Bärsärkagång

Hon står där på golvet. Minstingen. Mitt solskensbarn. 5 år fyllda. Tårarna rinner ner för hennes kinder medan hennes pappa går bärsärkagång i rummet och kastar saker.

Den lilla byrån vräker han omkull. Min symaskin flyger genom luften.Kläder överallt. Han river ur varenda byrålåda. Sopkorgen slänger han i väggen.Hon ropar ”sluta pappa” med gråtfylld röst. Det gör ont i mig.

När spegeln går i tusen bitar ber jag en snabb bön till någon högre makt att hon inte ska träffas av något.Han har druckit. Igen. Som vanligt oförmögen att sluta i tid och hans spritsinne är ju som det är…

Det har varit bråk och skrik i huset tidigare ikväll, men för en gångs skull har jag inte lämnat huset för att få tyst och lugnt. Lillan vaknade ju. Då kunde jag inte åka. Istället gick jag upp med henne, försökte lugna och trösta och få henne att somna om.Hon fick ligga hos mig, jag höll om henne och det var lugnt ett tag, bortsett från musiken från bottenvåningen. Men, jag teg om det. Jag visste bättre än att påpeka det för honom…Så kommer han igen. Vi hör hans steg i den knarriga trappan, på väg upp.Jag när ett hopp om att han bara ska på toaletten, men han stannar utanför sovrumsdörren.

Kvickt som en vessla hoppar lillan ur sängen och håller emot med bägge händerna mot dörren. Hennes fötter glider längst golvet när han trycker sig in i rummet.”Gå ner, pappa”, säger hon myndigt, medan hon bestämt pekar med hela armen, ut den riktning hon menar. Han står en bit in i rummet, vinglig, och säger att han inte tänker gå.”Gå härifrån”, säger jag. ”Vi försöker sova.”

Då kommer det. Raseriet. Fylle-vreden.Han kastar det första han hittar som inte sitter fast, samtidigt som han mässar, babblar, anklagar. Svordomar i vart och vartannat ord. Fler och fler saker viner runt oss.Hon står där-lillflickan- på golvet. Hon är rädd. Hon gråter. Hon ber honom att sluta. Mitt solskensbarn…

De två stora tjejerna håller sig på sitt rum och jag är på andra sidan om honom. Avskuren från min lilla.Helkroppsspegeln går i kras när han slungar den. Länge efteråt ska vi hitta skärvor efter den. Jag vet inte om min symaskin är hel längre. Om jag någonsin kan sy på den igen.Hjärtat bankar vilt, tungan känns tjock i munnen. Jag har svårt att andas.Så går han. Försvinner ner i huset, när det inte finns något mer att kasta omkring.Hela rummet ligger utspritt. Det ser ut som en explosion. Lillan gråter. Hon vill gå till mig, men jag säger åt henne att stå stilla. Jag kliver försiktigt runt omkullvälta möbler och över stora skärvor av den långa spegeln och lyfter upp henne i famnen. Hon slår sina små armar om min hals.”Vi kan inte sova här”, säger jag med lugn röst, fast hjärtat fortfarande slår som en stånghammare i bröstet.”Vi får låna systers säng”.

Jag kan säga så för att jag vet av erfarenhet att de stora flickorna hukar tillsammans i den äldstas rum och därmed är ett rum tomt. Jag bär min lillflicka dit och vi bäddar ner oss i mellansysterns säng. Det är tyst en stund.Plötsligt säger hon; ”varför gjorde pappa så där?””Jag vet inte, gumman”, säger jag, för vad svarar man en 5-åring, som måste ställa en sådan fråga….