Läsarkraft

Läsarkraft

Läsarkraft-1508

Från: Johan Andreas Andersson

När jag gick i 7:an börja jag svimma någon gång i månaden. Först trodde läkarna att de va tonårs svimning men dom kom fram till att de va för nära varandra för de skulle va de. Jag börja inse att ambulans och akut blev någon gång i veckan.

Mina kompisar börja hitta på ursäkter för slippa träffa mig. Jag blev tillslut utredd för epilepsi. Jag va 15 när jag hade mitt största anfall där jag stundtals sluta andas i någon minut. Kompisarna var ett minne blott och deras familjer ville inte träffa mig mer. Jag va inte Välkommen någonstans jag va mer i vägen än vad jag gjorde nytta. Jag börja tveka på om livet va värt att leva eller om de va bättre att dö.

Idag är jag 22 har snart varit anfallsfri i ett år. Börjar få nya vänner. Jag har fått jobb dock frivilligt men känner att jag gör nytta. Jag har insett att livet kan förändrad snabbt, men trots allt livet blir inte jobbigare än vad man själv väljer att göra de. Jag har insett att man inte behöver ha stora begränsningar, för sjukdomen är något jag kommer få leva med i resten av mitt liv så varför göra de jobbigare än vad de är då?