Läsarkraft.

Läsarkraft.

Lasarkraft-1602

Som barn var jag en helt vanlig kille. Utåtriktad, sprallig och hade dock två väldigt stora talanger. Att funka bland folk och allt som hade med idrott att göra. Jag var totalt orädd för allt…. förutom för en grej. Min pappa. Framgångsrik inom fotbollen och försökte leva genom mig. Gjorde jag 3mål en match så fick jag höra om den 4e chansen som jag missade istället. Jag fick aldrig beröm, var jag ledsen kunde han bli arg på mig och jag fick lära mig att man skulle bita ihop i alla lägen.

Så fungerade jag länge. Jag blev 15 och mitt liv förändrades. Min bästa vän och till viss del en kärlek hoppade framför tåget framför mina ögon pga ätstörningar. Min reaktion? Jag bet ihop. Sa inte ett ljud till någon om det. Träffade en tjej med ätstörningar 1 år senare och gjorde det till mitt livsprojekt att hjälpa henne. Ville inte misslyckas en gång till. Men jag glömde mig själv i detta. Allt kretsade kring henne. Jag försökte hjälpa henne och min vän som tagit sitt liv på samma gång. Svårt att förklara.

Till sist blev hon frisk men då kom allt ifatt mig. Vännen som tog sitt liv, depressionen jag trängt undan. Jag var nu 21 och saknade mål. Jag lade ner precis allt. Jag kollapsade med jämna mellanrum pga min psykiska stress och mardrömmarna. Jag gjorde två självmordsförsök och blev inlagd mot min vilja. När jag kom ut igen var jag stabil men ömtålig.
Hittade en ny kärlek som även hon hade ätstörningar och jag tappade mig själv helt igen. Folk började köra över mig utnyttjade mig för att jag inte kunde säga nej till saker för jag vågade inte göra folk ledsna, det krossar mig och jag är livrädd varje gång jag hör att någon inte mår bra.

För två år sen sprack förhållandet. Två veckor efter jag fått en diagnos… kronisk njursvikt. Jag tappade greppet helt. Jag vågar inte öppna mig för folk längre. Dessa bitarna kan jag prata om. Men annat håller jag distansen till. Jag ljuger, jag hittar på… Allt för att skydda mig själv. Tyvärr har det nu kostat oerhört mkt för mig.

Fina människor som kommit in i mitt liv har försvunnit pga detta men jag kan inte sluta. Jag måste hålla min distans, hitta på saker. Detta för att när allt skiter sig som vanligt är det inte för mig det skiter sig. Jag behåller min personlighet, mina värderingar och mina ageranden men hittar i princip på allt annat och jag kan verkligen inte sluta med det. Jag är en människa som nu känner att jag förlorat i princip allt, jag är död inombords och vet inte längre vad jag ska ta mig till för det finns ingen som förstår mig.

Har enbart mig själv att skylla för detta. Vad ska jag ta mig till för att hitta någon mening med mitt liv?
———————————————————————-
Textförfattaren vill gärna ha kontakt med någon med liknande erfarenheter som tagit sig vidare. Sänd ett meddelande till mig här på sidan med mejladress, så vidarebefordrar jag.
Christian