Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1602

”Livets sköra tråd”

Under senhösten 2004 började jag känna mig öm på höger sida i buken. Jag fick hög feber och sökte akut. Diagnosen som sattes var tyst blindtarmsinflammation. Jag var knappt fyllda 40 år och småbarnsmamma när mina magbesvär började. Ett och ett halvt år senare, under våren 2006 började ömheten i magen komma tillbaka. Samma symtom, feber och magont. Den här gången fick jag diagnosen äggledarinflammation. Dessvärre var diagnosen även den här gången felställd.

Senhösten 2006 hittades en elakartad polyp genom koloskopi, äntligen sattes rätt diagnos: Cancer.

Planen var att polypen skulle avlägsnas genom ett rutingrepp, det hela skulle bli en otrevlig liten parentes i mitt liv enligt läkaren. Men så blev det ju inte… Så småningom gjordes en lex Maria-utredning som visade på bristande rutiner på kirurgavdelningen inom flera områden.

När jag fick cancerdiagnosen stod vi inför att ansöka om att adoptera ett syskon till vår dotter som då var sex år. Processen fick avbrytas eftersom man som adoptivförälder inte får ha haft cancer de fem föregående åren. Nu i efterhand kan jag se att det var det bästa. Jag var för sjuk för att ta hand om ett barn till och hela familjen kom att bli oerhört belastad av alla turerna i sjukvården.
Sommaren 2007 opererades min urinblåsa bort. Jag fick en urostomi och en påse på magen. Ett halvår senare upptäcktes en ny tumör som gjorde att kirurgen var tvungen att ta bort en tredjedel av min tjocktarm. Som en följd av det fick jag ytterligare en påse på magen och en s.k. kolostomi.

Julaftonen år 2007 var mörk, men ändå ljus för vår familj. Både jag och min man låg på sjukhuset väl omhändertagna. Jag för tumöroperation och min man i dubbelsidig lunginflammation. Vår dotter bodde hos goda vänner och hälsade på juldagen med julklappar till mamma och pappa. Det var så rörande och tragiskt på samma gång.

När det stod klart att livet kan bli betydligt kortare än jag tidigare tänkt mig blev det ännu viktigare att inte låta stomierna begränsa mitt och familjens liv, de röda knopparna på magen blev därför snart mina vänner.

År 2008 reste vi till Vietnam i tre veckor för att familjen behövde en ordentlig belöning efter alla mina operationer och behandlingar. Resan blev en spännande och underbar återhämtning för hela familjen. Vi har gjort flera resor efter den och det har alltid fungerat väldigt bra (med lite planering) trots stomierna.

Idag mår jag förhållandevis bra och arbetar deltid. Ingenting tumörmisstänkt har påvisats de senaste fem åren enligt MR-undersökningar. Att jag skrivit en bok om mina erfarenheter har hjälpt mig att lägga händelserna bakom mig. Jag rekommenderar fler att skriva sin berättelse, för varje liv är värt att skildras och dessutom väldigt välgörande. Föreningen Liv i Sverige, som uppmuntrar det självbiografiska skrivandet kan bidra med värdefulla råd och uppmuntran. (http://www.livisverige.org). Jag hade kontakt med dem och så småningom rekommenderade de mitt manus för utgivning.

Genom Idus förlag det blev en snygg bok: ”Livets sköra tråd”. Boken har blivit mycket väl mottagen av de läsare som funnit den, så det känns jätteroligt och meningsfullt. Egentligen tycker jag den kan läsas av vem som helst eftersom deen handlar om så mycket annat än sjukdom; Valpinköp, resor och livslust till exempel. Hälften av min vinst skänker jag till BCF Johannas barn- och ungdomsgrupper.

Genom länkadressen kan du läsa de första 17 sidorna: http://www.idusforlag.se/livets_skora_trad

Hälsar: Vuokko Elner