Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1602

Från: Janne Ringvall
Jag sitter i syltkällaren. Ensam den här gången.
Ibland har jag sällskap. Sällskap av min lillasyster, men nu är jag ensam.

Det är tryckande tyst, svidande kallt.
Glödlampan i taket är urskruvad. Genom dörren kommer inget ljus, och det även om brädorna till förrådsdörren är glest påspikade.
Det borde åtminstone sippra in lite ljus, ifrån källartrappan!
Det betyder bara att det är sent. Klockan är mycket och ingen tänder ljuset där utanför så att jag ska kunna se något.
Jag är mörkrädd. Övertygad om att det spökar där nere i källaren.
Jag hör hur de osaliga andarna skrapar, river och rasslar runt i väggarna, ovanför mig i taket och även i de intilliggande förråden.
Jag vet att de är där, de elaka som vill komma åt mig, för att jag inte gör som jag blir tillsagd. Jag är ond och dålig. Ond, dålig och ful. Tjock dessutom. Ful och tjock.

Ögonen har vant sig vid mörkret och jag kan urskilja den grova, hårda, skarpkantiga betongen på väggarna. Om jag rör vid väggen, är den vass, kall och hård.
Så är även golvet. Kallt och hårt.
Det börjar göra ont i skinkorna. De börjar domna bort. Somna in på något vis. Jag borde sova jag med. Trött. Väldigt trött och snorig. Snorig av alla de där förbannade tårarna som jag inte får gråta, men som jag gråter ändå.
Jag gråter mycket och ofta. ”Pojkar gråter inte”. ”Du ska vara tyst, om du inte har något vettigt att säga”. ”Tig gosse”! ”Tyst! Tysta gossar är bra gossar”. ”Förbannade pajas”.
Det pågår i det oändliga. Glåporden. Det han omnämner mig som. Det tar aldrig slut!
De där han säger till mig, som fäster inom mig, som för alltid sorgbunden gråt.
Alla de där tårarna som bara vill skrika, ”sluta, sluta! Älska mig”!
Jag får stryk för det också.
Inte att jag ber om kärlek eller att de ska älska mig, för det ber jag aldrig om, utan för alla tårarna. Alla de där förbannade, jävla skittårarna som alltid kommer när de skriker på mig, slår mig och slutligen tvingar ner mig i syltkällaren.
Och den här gången ensam.
Förrådet. Skammen. Pinsamheten. Jag generar dem. Jag är löjlig och inte det minsta ”pojke”.
Jag kommer aldrig att växa upp och bli en man. En ”kärring”, som mina bröder säger.
Jag vet knappt vad en kärring är, men bra verkar det inte vara.
Jag generar dem. Jag får dem att känna sig dumma och löjliga.
Jag är inte som de andra.
Mamma viskar tyst i mitt öra, ”Önskar att du aldrig blivit född”…
Det sista förnekar hon när jag vuxit till mig och flyttat hemifrån. När jag blivit stor nog och vågar ifrågasätta min uppväxt, så erkänner hon inte. Hon har aldrig erkänt det där sista.
Hon har aldrig erkänt någonting.

Jag sitter där på golvet och försöker att distrahera mig själv ifrån alla andar som krafsar otåligt omkring mig. Jag räknar de små knölarna som betongen åstadkommit på golvet, och kommer ganska långt, när det dunsar till ifrån ovanvåningen.
Jag blir vettskrämd, för nu kommer de, spökena.
Det dunsar till återigen där ovanifrån och jag börjar gråta. Igen. Jag gråter som en galen. Hulkar. Snoret rinner. Det är en avgrundsgråt, som kommer långt inifrån magen och kroppen.
Lagrade ogråtna tårar och gammal nertvingad gråt, som bara väntar på rätt tillfälle att göra sitt utspel. Hejdlöst. Går inte att stoppa!
Uppskrämd, skärrad och hysteriskt rädd, kissar jag ner mig.
Förbannade jävla skit. Helvetes jävlar och helvete. Skit!
Jag är inte gammal, men fula ord kan jag.
Och så det där om Sodom och Gomorra, som han tar till så fort jag gjort något ”fel”.
Jag kommer att får stryk för det här också. Får gråten. För pissebyxorna, pölen jag sitter i och för att jag ytterligare en gång inte är ”pojke nog”…

Det är kjolens fel. Och mammas. Men mest kjolens.
Men om han får bestämma, tycka och tänka, så är det mest ”gossens fel” och så drar han det där om helvetet, Gomorra och Sodom, eller vad det nu heter…

Jag fann en vit lång kjol i en garderob.
En lång vit kjol, med svarta stora prickar på.
Jag tyckte den var så fin. Vacker på något vis, så jag satte den på mig.
Jag gick runt med kjolen på mig, en hel förmiddag. Gick till och med en sväng ute i trädgården. Åt lite Hallon och jordgubbar, tog en sväng om till någon grannes radio och spatserade runt som en liten prinsessa. Trippade liksom omkring där i gräset.
Jag kände mig så fin och vacker. Kjolen satt ju så bra på min lite runda kropp.
Den svajade så fint. Svängde mysigt och ledigt kring benen.

Ett hårt grepp om överarmen stoppade mig och min prinsessa lek, bryskt.
Jag insåg snabbt att jag återigen gjort någonting som pojkar inte ska göra.
Naturligtvis har inte pojkar kjol! Vad tänkte jag med? Hur kunde jag ens sätta den på mig?
Av greppet om min arm att döma, känner jag att det är han.
Han håller hårt. Väldigt hårt.
Och då och där kommer tårarna. Som vanligt går de inte att hejda, de bara rinner och kommer lite som de vill. De har ett eget liv, de där förbannade jävla tårarna.
Och det är i det ögonblicket som jag hör de där orden.
Det låter farligt. Otäckt, och jag begriper inte vad det är han säger…
Är det en sjukdom? Är det någonting som endast drabbar syndiga små gossar?
Ska jag dö nu?
För första gången hör jag det där omnämnas, som jag begriper först under sexualkunskapen i högstadiet, ”Sodomit”, ”Homofil”, ”Stjärtgosse”…
Hans ord är hårda och han väser fram dem.
Han är riktigt ond. Inte arg. Han är ond!
Jag hänger i hans grepp som ett snöre och han mer eller mindre släpar med mig in i huset.
Jag får smaka på den berömda livremmen. Svidande, svingande rapp, över bara skinkor.
Min lilla syster tittar skrämt och skärrat på. Mamma säger ingenting.
Hon yppar inte ett ord, mamma, utan hon ser bara på som hon alltid brukar. Ett tyst medgivande.

Mörkt. Kallt. Syltkällaren. Jag hatar dem. Jag avskyr mig själv.
Avskyr de förbannade spökena, som ska skrämmas. Jag äcklas av ”pissebyxorna” och jag känner motvilja, hat och ogillande gentemot mig själv.
Jag har bara mig själv att skylla!
Jag har orsakat detta själv. Jag kan gått sitta där och skämmas.
Pojkar har naturligtvis inte kjol på sig. Hur dum får en liten gosse vara?
Korkad som ett spån…
Pojkar har inte kjolar på sig! Inte vita med stora svarta prickar på. Självklart är det så.
Gossar har inte kjol, gråter inte och kissar inte ner sig, för det blir inte män av sådana pojkar…
Det blir stjärtgossar av dem. Sodomiter, som är obotligt.
Det blir något oerhört obehagligt och läskigt av dumma pojkar i kjol…
Homofiler… Det blir sjuka, perverterade homofiler…

Se på mig. Han hade rätt pappa.
Det blev en obotlig sjukdom.