Läsarkraft

Läsarkraft

Lasarkraft-1602

Det började när min son var 16 år och han utvecklade epilepsi. Han hade stora anfall som jag hade mycket svårt att klara av. Jag orkade inte ta hand om honom när anfallen kom utan överlämnade det åt min man. Anfallen blev bara värre trots medicinering. När min son var 27 år så avled han av ett epileptiskt anfall som inte gick över. Han var ensam i sin lägenhet men vi fann honom död 1 dygn efter att han avlidit. Detta var naturligtvis en katastrof. Jag och min man var mitt uppe i att ordna en tillställning för 30 personer som skulle gå av stapeln 3 veckor efter vår son avlidit. Vi samtalade mycket om detta och beslöt att vi skulle fullfölja detta trots det fruktansvärda som hänt. Vi diskuterade och kom fram till att antingen så får vi gå ner oss totalt eller också får vi försöka göra det bästa med våra liv. Detta stärkte oss otroligt mycket. Efter tillställningen så kom tanken till mig att jag trots allt var nöjd att vi blivit av med den fruktansvärda sjukdomen vilket gjorde mig nästan nöjd. Jag skämdes för detta men sörjde naturligtvis min son. Såg ändå att livet skulle bli mindre oroligt och stressande utan oron för sonen. Dessa mina tankar har jag haft svårt att acceptera och har inte kunnat tala om detta egentligen med så många.

För två år sedan blev min man sjuk i en hjärtsjukdom och var väldigt sjuk i cirka 3 månader då han vistades på sjukhus. Han kom emellertid hem och blev faktiskt riktigt bra. Livet blev så mycket lättare. Så en kväll säger min man att han kände sig lite konstig i huvudet och jag beslöt då efter att jag talat med min dotter att ringa ambulans. Jag sa att det var ingen brådska men att jag inte ville ta honom i bilen eftersom jag inte visste vad det var med honom. Jag stod vid fönstret och tittade efter ambulansen då min man säger ” jag skulle aldrig ha klarat allt detta utan dig”. Jag vänder mig om och får så att hans ögon går runt i ögonhålorna och jag får ingen kontakt med honom. Ringer ambulansen och säger att det är bråttom. Kvinnan jag pratar med på SOS säger att jag ska börja med hjärtmassage eftersom jag lärt mig detta. Men hur svårt och omöjligt var det inte då det gällde en person som jag älskade. När ambulansen väl kom så försökte de med alla möjliga upplivningsförsök och lyckade få igång hjärtat men kände ingen puls. Han blev förd till sjukhus och sövdes ner samt kyldes ner för att skydda hjärtat. Det var två fruktansvärda dagar. På tredje dag sa läkaren att de skulle stänga av respiratorn eftersom min man var hjärndöd. Vet inte vad min dotter och jag fick kraften ifrån men det blev hur konstigt det än kan låta en fin stund med vår make/pappa tills döden infann sig.

Nu lever jag med fruktansvärda samvetskval för att jag inte kunder få igång hans hjärta. Det gör att jag aldrig kan förlåta mig själv. Utåt sett är jag glad och positiv men inombords brottas jag med två dåliga samveten som ingen kan hjälpa mig med. Dels vad jag kände när min son dog samt att jag inte kunde hjälpa min make. Detta gör att mitt liv inte är så bra. Har många goda vänner som alla säger att jag klarat av detta så bra men det är bara för att jag inte sagt sanningen. Jag tror trots allt att jag blivit starkare av dessa två hemska upplevelser och känner mig som en stark person. Ingenting mer än sorgen kan knäcka mig. Tar en dag i taget och njuter trots allt av livet.