Läsarkraft.

Läsarkraft.

Lasarkraft-1602

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Från: Lotta Mäki (Berättelse 1 av 2)

Min barndom minns jag med värme. Jag hade mina föräldrar och mina morföräldrar som alla fanns där för mig. Det fanns ett mörkt moln och det var att jag var utstött i skolan. Inte mobbad, men jag passade inte in i normen eftersom att jag redan då gick min egen väg.
Jag växte upp och började gymnasiet och då började en riktigt rolig period. Jag fick många vänner som accepterade mig för den jag var. Jag började läsa på universitet. Fick ännu fler vänner. Allt var toppen.

Sen kom första sorgen. Min älskade morfar dog. En del av mig dog. Året efter kom nästa sorg. Min mormor gick även hon bort. En del av mig dog. Men jag hade ju mina föräldrar. Jag hade min lillebror.

Jag tog examen och skaffade mig ett jobb som jag trivdes väldigt bra med. Jag träffade en ung man och jag blev återigen förälskad. Vi flytttade ihop. Vi gifte oss. Livet skimrade rosa. Vi bestämde oss för att skaffa barn. Det tog 2 år innan något hände. Men vi fick till slut en dotter. Då hände något med mig, jag ville inte ha henne. Jag grät floder, jag mådde inte bra. Det tog nästan ett år innan jag knöt an. Nu älskar jag min dotter mer än allt annat, hon är allt för mig.

Mamma fick sin första hjärnblödning under den tiden. Hon repade sig ganska fort, utan större men. Men sorgen efter sina föräldrar tärde henne och hon började dricka alkohol. Till slut så mycket att hon inte kunde sluta. Hon blev beroende. Pappa slöt sig, blev en skugga av sitt forna jag. De orkade inte engagera sig i sitt enda barnbarn.

Jag och min fd man hann vara gifta i 9 år innan vi till slut insåg att kärleken oss emellan hade dött så vi skilde oss. För mig var även det en sorg, jag kände mig misslyckad. Men efter 2 år träffade jag en ny kärlek. Vi ville skaffa barn, men lyckades inte på egen hand. När orsaken skulle utredas, upptäcktes att jag hade en stor blodfylld cysta som opererades bort. En äggstock var tvungen att avlägsnas. Jag fick diagnosen endometrios, vilket förklarar all smärta och besvär jag gått omkring med i flera år. Det var skönt att få en diagnos, men att inte kunna få fler barn var ett tufft besked.

Min mamma fick sin andra hjärnblödning. Den var massiv. Hon klarade sig inte. Någon månad efteråt fick pappa sin cancerdiagnos. Det var magen som var drabbad. Ja egentligen hela hans inre för den hade spritt sig. Han fick behandling, men den hjälpte inte. 2 år efter mamma fick jag och min lillebror även begrava vår pappa.

Nu började en väldigt jobbig tid. All sorg, allt jag varit med om började hinna ikapp. Livet var i en oändlig uppförsbacke och det var tungt att leva. Jag hade ett barn att ta hänsyn till så jag tillät mig inte att sörja fullt ut. Det i sin tur gjorde att jag blockerade mina känslor, mina tankar och slutade leva. Jag bara existerade. I 8 år existerade jag bara. Mycket från den tiden kommer jag därför inte ihåg. Min man får berätta åt mig. Han har verkligen varit min klippa under dessa år. Det är han som sett till att vardagen fungerat, att hemmet fungerat. Min ork räckte bara till jobbet och till mitt barn. Min man fick inget engagemang från mig. Och att han stannat vid min sida är för mig en gåta. Men jag är oerhört tacksam över det.

För nu orkar jag äntligen leva fullt ut igen. Tid var det jag behövde. Tid som min man gav mig genom att sköta vårt hem, trösta mig, finnas där för mig. Min egen dotter har blivit tonåring och har pga studier redan flyttat hemifrån. Visst gör det ont i mammahjärtat när det inte får ha sin solstråle nära, men hon är bara en tågresa bort. Hon lever, hon mår bra. Och det gör jag också.