KAMPEN MOT SAMHÄLLETS FUNKOFOBER

KAMPEN MOT SAMHÄLLETS FUNKOFOBER

Från det att jag var barn och genom hela tonåren trakasserades jag för att jag avvek från samhällets förtryckta mönster. Det fanns egentligen aldrig någon särskild anledning till trakasserierna, och det var kanske det som var mest skrämmande, faktumet att folk aktivt arbetade med att förstöra mitt liv bara för att de följde en tillfällig känsla, ett gemensamt förakt. Efter att jag skrivit en teater som hette ”Galningarna blomstrar tidigt i år” förmådde jag äntligen att nå folks hjärtan så pass att jag inte längre behövde höra glåpord kastas efter mig mitt på gatan. Men kampen var inte över.

På sidan om skrivandet och konsten arbetade jag på Samhall. Företagets löfte till människor med nedsättningar var att ge dem rehabilitering och en väg ut på den öppna arbetsmarknaden igen. Jag hamnade där på grund av att jag hade en depression. Tidigt började jag att ana oråd. Arbetstempot var alldeles för snabbt för att passa människor med nedsättningar och många sysslor var både belastande och slitsamma. Jag hamnade på elektronikmonteringen. När det uppdagades att jag hade talang för elektronik lades mer och mer uppdrag på mitt bord. Jag började få smärtproblem, huvudvärk och yrsel.

Efter två år på Samhall började besöken på akuten. Smärtan var så fruktansvärd att jag grät tills läkarna gav mig smärtstillande på spruta. Jag pendlade fram och tillbaka mellan sjukskrivning och jobbet på Samhall. När jag mådde som värst, år 2013, placerades jag ut att städa trappor. Smärtan blev mig övermäktig och jag långtidssjukskrevs. Det finns inga ord som kan beskriva misären jag genomgick.

Jag har varit utförsäkrad och med noll i inkomst i ett halvår, jag har gått hos läkare som sagt att min smärta inte existerar utan härstammar ur en tragisk barndom, jag har haft läkare som sagt så förnedrande saker att jag gråtit, jag har haft arbetsgivare på Samhall som pratat bakom ryggen på mig, jag har fått höra av överordnade på Samhall att de inte betalar ersättningar åt sjukfall som jag utan pengarna ska fara direkt till produktionen, jag har blivit förnedrad på oändligt många sätt under åren på Samhall. Men jag reste mig alltid upp igen.

År 2015 blev jag och min man föräldrar till en underbar liten pojke, Gabriel, vår ärkeängel. Det, trots att det funnits folk som aldrig trott att jag på grund av min nedsättning kunnat bli mor, men idag är jag det och det går utmärkt. Jag har förslitningsskador i nacken på grund av det stressiga arbetet på Samhall och nu har jag även Fibromyalgi. Jag har ont varje dag, ibland mer, ibland mindre, men mödraskapet är min styrka, kärleken är min styrka, och genom familjens treenighet finner jag kraften att stå upp mot samhällets funkofober.

Så sent som i år fick jag reda på att jag blir författare. Min debutroman, ”Vargavinter”, ges ut till hösten av Ord & Kulturs förlag. Skrivandets gåva och författarskapet ska jag i fortsättning använda till samhällsforskning i syfte att uppmärksamma alla de människor som står i samhällets skugga. Jag föddes in i ett slagfält och kampen är långt ifrån över. Jag lägger aldrig ner min penna. Så länge orättvisor fortsätter att finnas ska jag skriva, tills jag ger upp andan. Det är min mening med livet. Det är jag. Det är den jag föddes till.”